Goda stjärnors blödande klagande tystnad. I universums eruptiva heliga stillhet dansar vi oss loss ur allt som vill manipulera oss in i lögn och tomt pladder. I en miljon år varar vårt röda underbara tigande. På försäkringskassan så råder det godtyckliga lagar, och en vidrig skräcködla sitter i receptionen. Jag pissar bokstavligen på henne i detta satans kontor. Sen går jag hem till min så kallade far, dränker honom i bensin och tänder på. En uråldrig ek är min enda vän i världen, jag kramar henne hårt, och meditativ energi strömmar genom mitt adrenalinstinna medvetande. Jag blir så förbannad på alla dessa egodrivna och arroganta personer. Jag slår emot dom på trottoarer, varuhus, och torg, krigsmålad och slagfärdig, verbalt utstuderat reptilsnabbt skoningslöst förgörande.
Jag sover i kulvertarna under sjukhuset. Salig drömmer jag svävande genom galaxens innerligt glada omsorg. Människorna har blivit ett livsfarligt parasiterande odjur i sin cancerogena civilisation som inget annat än utarmar planeten. Men kärleken upplyser och förklarar att ett nytt släkte ska födas. Jag går i min flotta kostym och ler stort åt främmande människor i city. Ibland så får jag ett varmt leende tillbaka, när jag sitter utanför rådhuset och smuttar på en konjak. Alltför många är så stressade att dom beter sig lobotomerat, med sina superviktiga och högprioriterade mobiltelefoner. Det fanns så väldigt många fler riktiga människor förr i tiden. Det var mycket mer själ och sprutt i allting. Jag lägger in mig på psyket, för jag är gränspsykotisk och ganska manisk, har inte haft någonstans att sova på några veckor. Farbror Dr Dryg synar mig och bläddrar i sina böcker efter den exakta diagnosen. Han är ett praktexemplar av arten självgod/godtycklig och jag blir nervös av hans tittande på klockan. Efter ett par veckor så är jag på banan igen, och jag tackar och bockar adjö för den här gången. Jag avskyr att vara tvingad att vara en del av det här djävla samhället. Jag köper en dunk med bensin och tre lager kläder, inklusive den tjocka täckjackan. I Engelbrektskapellet i Nikolaikyrkan så dränker jag mig i bensin, och ställer mig på Stortorget med megafon och spyr min galla över det cyniska och omänskliga landet vi lever i, och den galna världen. Sen tänder jag på mig själv, och skriker för det gör så förbannat ont. Jag brinner som en vandrande fackla. Äntligen fri, äntligen död.