Det känns som att hjärnan imploderar. Jag hade varit allvarligt manisk i drygt ett halvår innan. Ett svart vakuum fyller mitt inre, med sporadiska som filmer som går på näthinnan i ett kaos utan dess like. Jag har plötsligt den där dagen i början av september 1986, inte en svagaste susning om vem jag är. Känner mig totalt vilse i tillvaron, och känner en fasa och skräck, och jag har inte en aning om vad jag ska ta mig till. Det är ett ohyggligt tillstånd som jag plötsligt befinner mig i, vilket är svårt att med ord beskriva. Jag är 21 år gammal och har gått under. Kan inte känslomässigt kommunicera med min omvärld som är förskräckt och förbryllad.
Är en sådan här slags psykos bland det absolut värsta som kan hända en människa? Ja jag vill nog påstå det. Det är helt dött inom mig, och jag kan inte alls tänka klart. Min panik och desperation leder ingen vart. Det är ett svart hål som har sugit åt sig allt ljus. I detta extrema helvete befinner jag mig i ungefär ett år. 365 x 24 är lika med 8760 timmar, för psykosen tar inte en paus när jag sover, utan då blir allt sju resor värre. Den här sjukdomsperioden har gjort mig mycket allvarligt traumatiserad, det är därför som jag skriver detta, som en slags nödvändig bearbetningsprocess. Framåt vintern 1986-87 så börjar jag få stora svårigheter med att prata, att föra en normal dialog. Min omgivning är förtvivlad och har inte en blekaste aning om vad dom ska ta sig till, vad dom ska säga. Jag är vid det här laget så gravt förvirrad som en människa kan vara. Den extremt plågsamma tortyren jag är utsatt för är konstant. Psykiatrin klassar mig som borderline. Men dom hade fel kan jag säga utifrån vad jag har studerat i ämnet. Jag var schizofrent psykotisk så att det sjöng om det. Jag fick inga antipsykotiska preparat och inte någon annan medicin heller. I februari 1987 så började jag att gå i psykoterapi. Men det var för sent, jag kunde som sagt inte föra en normal dialog, så jag avbröt den kontakten. Den enda känsla jag hade kontakt med var skräck och fasa. Men jag är idag inte ett dugg förvånad över att jag blev så där ruskigt sjuk. När min pappa, i början av maj 1976, tog livet av sig, så fick hela mitt psyke en sån jävla smäll, vilket gjorde att jag tappade kontakten med mig själv och med verkligheten. Det hade varit väldigt mycket bättre om jag hade insjuknat i en psykos i ett mycket tidigare stadium.
Då hade kanske min tillstånd gått att behandla. Som det var så blev mitt tillstånd sakta sämre för varje år som gick, men ingen förstod eller misstänkte att det var något fel på mig. Sen drabbades jag utav bipolär sjukdom i 17-åldern, och så när jag var 21 år så förintades mitt psyke och själ. Det var som att simma i ett absolut mörkt hav, iskallt, och inte veta vad som var upp och ner. Kan diaboliska krafter ha haft ett finger med i spelet? Jag utesluter det inte. I början av augusti 1987 så kommer en vän till, en kvinna, 7 år äldre än mig. Av henne fick jag en intensivvård bestående av kärlek och sanning. Det var en mycket svår kamp, men jag frisknade till efter en dryg månad. Musiken, litteraturen och naturen var också väldigt gott verksamma mediciner. Jag kunde se, höra och tala igen. Jag förflyttades till himmelriket.