Det knyter sig, stramar och bränner
likt en flaska av glas uti elden
och från mörkrets mitt
får den lede gå fritt
som ska gripa mot trofasta fränder

Man vill släcka den branden med aska
fast man bara mer ved på den kasta
se då upp, var beredd
den blir oförutsedd
fast den kommer med klor som är vassa

Jag har bävat med skräck sen den dagen
då den lede klev ut ifrån magen
nu finns ingenting kvar
det som är och som var
utopin som till marken blev slagen

Vi är vävda av samma slags trådar
för den sanningen alltid uppbådar
att den lede är jag
och vi lägger beslag
på de drömmar som skapats av tårar