Det är konstigt att vara en människa,
Avsett hur vi andra skader,
Och sårar varandra, med bravader.

Det är konstigt hur andra så kalla,
kan vara, mot oss andra,
Deras hjärta hava fläckats av arktiska grader.

Lejonet som ryter i bröstet kan inte vila,
Innan jag klurat ut hur ni fungerar,
Valen definierar stundom individen
Hur en människa kan förändras över natt,
som att de blitt subtilt senila ehuru de ser på den överblivna.

Mina ord är simpla, ditt mod dem överblicka,
Emellertid kanske du inte höjer ett enda bryn,
Jag tittar ändå inte på masken, utan på fåglarna i skyn,
Det enda som hindrar mig är då och då solsken,
För du är tändvätska och tändsticka i ett, och jag är suppén

Ovärderlig lärdom jag kan dra som kontenta,
Alltingd går åt hin håle om man på den rätte vänta,
Den rätta kommer inte slingra sig likt ormen ned ur trädet,
Och trösta mig med att allting är okej, du kan äpplet äta.

Den rätta säger; "Men männska, du hågen själv avgöra får",
Vissa menar svaret likgiltigt vara, men för mig, äro detta det enda underbara.