Melodi: Bearrice Aurore

På äldre da’r finns mycket kvar
i minnenas arkiv.
Det lär man sej och skapar därav
drömrika motiv.
Ju mer man minns, dess mer förstår man
av sin barndomstid.
Om skolan, läxor, lekkamrater,
helgdagarnas frid.

Man bråkade, man grät, man njöt
av allt med hjärtans lust.
Man byggde drömmars skepp
och for med dem från kust till kust.
Men någonstans i själens djup
ett stilla allvar fanns.
Det tog man med sej dag för dag
som steg i tidlös dans.

På livets stig som slingrar sej
bland snår på okänd mark,
man vandrade, fick mothugg,
men försökte vara stark.
Så någonstans där stigen krökte
mötte man en vän,
som trogen blev och sällskap slog,
och allt var ljust igen.

Man följdes åt på livets stig
i sol, i regn, i vind,
men stannade i samförstånd
invid en öppnad grind.
Nu byggde man med flit och nit
ett minnesverk så rikt
på händelser och lyckokast,
som nu är smått antikt.