Du är bunden, sjuk och förstenad
ändå svärtan likt bläck rinner ut
ristar runor i glöd på de stenar
som kan skönjas i stormhavets djup

Den ses bolmande från horisonten
som om född ur en vilsen vulkan
allting darrar och flyger ifrån det
uppå åskådarplatsen står jag

Det är ingen idé att försöka
att med ord klä det mörkret i dräkt
och dess mullrande styrka hörs öka
varje stjärna på himlen är släckt

Nu ses droppar av frätande syra
nöta bort varje liv uppå land
alla färger som skänkts åt det dyra
smält med snöblasket ned och försvann

Mina lemmar har slitits från kroppen
jag ser tarmarna ringla sig ut
stora gamar av salt äter upp dem
och jag väntar att det ska ta slut

Men jag lever alltjämt fastän formen
huggits sönder och slitits isär
nu har smärttröskeln ramlat i botten
endast gegga blev kvar av det här

Kan för helvete döden ej komma?
skyffla bort denna hög uppå land
vad ska mer kunna hända än ångest?
det ser ut som om jag kanske vann..?

Salta vågor som drar sig tillbaka
färger blomstrar vid kusten igen
ifrån djupet den lede beklaga
att dikten fortsatte än

Vad är värre än dagliga döden
som ska hemsöka mig varje dag?
jag blir uttråkad av detta öde
ingen nyhet som bringar behag

Och från havet den lede hörs vråla
att: jag kommer tillbaka i morrn'!
-det skiter väl jag i! jag svarar
kan du göra nåt nytt någon gång?

Under djupet den jäveln sig gräma
"jag ska plåga dig fram tills du dör"!
men den tärde kan ingen besegra
så det har du just ingenting för.