syltfläcken på duken gömde sig bland brodyrens
många nyanser i det falnande ljuset från ett enda
levande ljus som ännu inte drunknat av sig själv


Bortom skuggornas lek av det ensamma lilla ljuset
domnade hon trollbunden bort dreglande mot ett
hårigt bröst hon aldrig vilat mot förr, röd om kind
med en andhämtning som just blivit ljuvligt djup






men ingen dag skulle gry över den gården igen på
det att fäboden i sin helhet morgonen efter blott
var en pyrande grop i snön, tyst kvävd till glömska