Ett julminne, kommer på besök trots att det är tidigt på året och björkar står på parad när man passerat utfarten av staden. Mina tankar har förirrar sig sex månader fram i tiden, och till den gången när jag bara var liten grabb och alla händelser levdes i ett nu som ännu inte upplevt framtiden.

Snön låg torr på marken men himlen var lite grådisig. Det blir säkert mera snö tills i morgon, sade pappa när han lade fårskinnet på sparkstöttingen. Vi var varmt påpälsade för att inte frysa. Storsparken var den pappa och mamma brukade använda när vi skulle ta oss till främmandes, som det kallades.
Storsparken var rolig att åka på, jag satt invirad i en filt på ett varmt fårskinn och pappa och mamma stod på vardera
meden och sparkade oss tre fram med en faslig fart där det var bra glid alltså. Nu var det torrsnö och alla vägar var plogade och skottade, för det var storhelg.

Trettondagen var den sista helgen i en av de många rödmarkerade dagarna som tillhörde julen. Nu skulle vi besöka en barndomsvän och tidigare arbetskamrat till mamma.

Ida och mamma hade börjat arbeta på fabriken så snart de slutat skolan, men trots att det var många år sen så var vänskapen fortfarande stark.
Det gick fasligt bra med spaken på de mindre vägarna men när vi kom ut på landsvägen fick jag stiga av för här var plogat med storplogen och medarna skar igenom ända ned till gruset.

Det var en ganska lång bit kvar innan vi skulle svänga av ned mot Kyrkviken. Vi svängde vid vägskälet mittemot Kyrkan för att komma in på en mindre väg, så att fick vi bättre sparkföre.
Där vid vägkorset låg fånghuset.
Här hade jag inte velat gå eller åka spark ensam ifall det hade varit mörkt. Tjuvar och mördare brukar låsas in bakom galler där i huset berättade de större pojkarna för oss smågrabbar.

Där spökade det på nätterna.

Kanske man sade så till oss som var små, det var säkert bara något som berättades för att skrämma oss småglin. Ja så kallades vi i bland.
Nu var ju pappa och mamma med mig så det var tryggt, och förresten var det fortfarande ganska ljust. Hoppas bara att vi tog den andra vägen när vi skulle åka hem, den som gick förbi farfars hus.
Pappa hade stannade till i vägkorsningen och grävde i fickan. Tog fram en mark som låg där, gick fram till fånghuset med fattiggubben av trä som uppmanande stod där.
Det var en gubbe uthuggen ur en enda stor stock, såg nästan ut som en riktig människa där han stod på sin fint huggna sten.
Ett kraftigt järnband höll fast honom i väggen. Mitt i bröstet var en springa där man kunde släppa in pengar.
Det var pengar som de fattiga fick, sade pappa när han kom tillbaks och hade släppt ner sin mark i gubbens mage.

Vi åkte vidare med bra glid under medarna nedåt mot Kyrkviken, det var åter glid under medarna och snart såg vi Idas lilla stuga.

Hon bodde i en gammal kyrkstuga. Så kallades de små stugorna som fanns lite över allt här runt kyrkan. De låg ibland flera tätt ihop, men den här hade bara en granne och det var ett gult hus.
Båda husen såg välkomnande och hemtrevliga ut med snö på taken och rök som steg upp ur skorstenarna. Det var skottat upp till husen och det gick en prydligt skottad gång emellan dem.

Jaha, sa pappa så hon har fått hjälp med skottningen, han skrattade lite smått.
Tyst Frans, sade mamma med bestämd röst. Hon får hjälp med skottningen för det orkar hon inte med efter operationen.
Ja, ja sa pappa Wiljam är ju en snäll karl, men han är ju ”gammelpojk”. Det var många frågetecken i och runtikring pappas svar. Så fick det bli, för det det blev slut med pratet.

Ida hade öppnat dörren och sade att kom in nu så inte värmen försvinner ut ur huset.

Det var skönt att komma in för det hade börjat bita lite i kinderna av kylan och mamma såg alldeles rödblommig ut om sina kinder.
Vi stampade och borstade av snön och gick in genom den lilla kallfarstun. Jag tog av mig stövlarna och Ida kom med ett par stora hemstickade sockor. Ta på dig de här sade hon för det är kallt från golvet. Vi gick direkt in i köket, pappa och mamma satte sig på kökssoffan som stod vid väggen mitt emot vedspisen.
Köket var litet, framme vid fönstret stod ett lågt bord där Ida hade en liten julgran, för någon stor gran fanns det inte plats för i det lilla rummet.
Granen var fin med några röda ljus och lite glitter och så en glasfågel som toppstjärna. På bordet fanns också en vit kyrka med svart tak och högt torn. Den var ganska lik vår stora fina kyrka, kanske hade någon försökt göra en liten kopia av bygdens stolthet.

Det stod också ett fällbord och två stolar bredvid kökssoffan,
på bordet stod ett par fat med kaffebröd och en skål med hemkokt knäck. Från fatet med småbröd som bjöds runt tog vi varsin ”Tant Hannas kakor” att knapra på. Sedan när Wiljam kommit in för att dricka kaffe med oss fick jag säkert ett glas saft till kakorna, för de var en aning torra.

Nu kan du kanske vill gå in i kammaren och vänta på John. Sätt dig och bläddra i några tidningar med bilder som finns där, sade Ida. Öppnade dörren till den lilla kammaren som normalt var hennes sovrum.
För nu när hennes son John var hemma, sov han där därför att han hade skollov och bodde hos sin mamma över helgen.

Rummet var ganska litet, en säng stod mitt emot det lilla fönstret. Bredvid fönstret var ett bord med skolböcker och bläckhorn med penna allt stod prydligt på bordet. På sidan om fönstret stod en bokhylla med flera tidningar och böcker.

Jag satte mig på sängkanten och Ida gav mig en liten bunt tidskrifter med bilder att bläddra i under tiden vi väntade på de andra. Jag hade bara hunnit bläddra igenom ett par av tidningarna då det bullrade i farstun när någon stampade snön av skorna och ropade hej mamma jag blev lite sen.

Jag reste mig och gick fram till dörren mot köket, såg att en lång och rödkindad pojke hade kommit in.
Det var Idas son John.
Han gick fram och handhälsade och bockade för både mamma och pappa. Framme vid mej sa han bara ett kort hej, jag kände mig blyg och visste inte hur jag skulle svara så jag mumlade hej och bockade.

Vi kände nästan inte varandra och hade mycket sällan träffats, bara en sommar för flera år sen och då var jag ganska liten.
John var mycket äldre, nästan lika gammal som min bror och skulle ta studenten till våren. Han studerade och läste till studenten i en stad norröver och bodde på ett internat under terminerna.

Nej nu pojkar, sa Ida nu får ni gå in i kammaren, vi skall sitta och prata om ditt och datt och det är nog inte så intressant att sitta och lyssna på vårt vuxenprat hela tiden.
Du John kan ju visa dina böcker med bilder och så kan du visa dina andra saker, kanske kristall apparaten som du byggt.
Vi gick in i kammaren och Ida drog igen dörren om oss.

Jag satte mig på sängen och John tog en stor bok ur bokhyllan.
På pärmen var det en bild på en elefant och med stora bokstäver stod; VÄRLDENS VILDA DJUR I FÄRG. Ja det kunde jag inte läsa, men John stavade med fingret på varje bokstav så att jag skulle förstå vad som stod där.
Vi bläddrade försiktig sida för sida och många av djuren hade jag sett i andra böcker, men här var bilderna stora och med fina färger. Pratade och skrattade när vi såg en del konstiga djur.
Vi hade mycket roligt och jag kiknade nästan av skratt när John försökte härma en gorilla. Han gick med knutna hände och släpade benen efter sig så att trasmattan kom att hamna i en enda hög under honom.

Det blev ännu mera stoj, när jag försökte hoppa runt och se ut som en känguru.
Rummet var för litet för två stojiga pojkar så Ida öppnade dörren och sade; Nej pojkar nu får ni läsa tystare annars får ni gå ut och leka.

Ja, mamma vi skall vara tystare sa John och tog en annan bok, men den hade bara tråkiga bilder och mycket bokstäver. Förstod också att John också tyckte att det var enformigt då jag hela tiden frågade honom vad det stod under bilderna.

Det skulle bli roligt när jag börjat skolan, tänkte jag för då skulle jag själv kunna läsa och behövde inte alltid fråga andra.

Vi satt en stund och bara tittade i boken utan att komma på vad vi skulle säga och göra, då frågade jag plötsligt honom.

Har du själv byggt apparaten?
Jag var mycket nyfiken om han faktiskt hade en kristall apparat som han byggt själv. Jo då sade han, men tar jag fram den så får du bara röra den när jag visar hur du skall göra.
Det är ingen barnleksak sade han och tittade strängt på mig.

Jag är väl inget småbarn tänkte jag surt för mig själv, men lät bli att säga det högt då kanske han inte ville ta fram och visa den, jag var trots allt mycket nyfiken.

Det stod en svartmålad träask i bokhyllan och den ställdes på bordet vid fönstret. Han drog ut stolen som varit inskjuten under bordet och sade åt mig att hämta pallen som stod vid fotändan av sängen. Jag satte den bredvid stolen så att vi kunde sitta tillsammans.
Nu sitter vi nästan som i en skolbänk sade han och skrattade, jag bredvid honom och försökte och lära mig hur en kristall apparaten såg ut.
Uppe på trälådan fanns det en stor knapp med en vit pil som visade mot siffror som var skrivna på en pålimmad kartongbit. Det stod något också med bokstäver. Sen var det hål som jag förstod att man skulle sätta kontakter i, för sådana fanns det också bak på vår radio det visste jag och hade sett. Det stod också olika bokstäver ovanför hålen.

John lutade sig mot fönstret och drog fram två tunna trådar med kontakter på.
Här är antennen och den andra kallas jorden sade han förklarande, dem måste vi sätt in här i de här kontakthålen annars kommer inte sändarnas ljud ner till apparaten, han stack in dem i två av hålen med olika bokstäver på. Sen skall vi ha hörlurarna så vi kan höra något.

Hämtar du dem sade han, de hänger på väggkroken där vid sängen. Han pekade och jag gick snabbt efter dem. När han satt fast dem i två av de andra hålen så sprakade det lite i dem och jag frågade om det var någon radiostation som ville komma fram och höras. Han skakade på huvudet, inte ännu först måste kristallen sättas i och så måste rattens visare vridas och visa på rätt station.

Klockan började bli mycket och det var dags att vi måste gå hem. Det hade blivit mörkt och var stjärnklart, natten skulle nog bli kall så vi behövde säkert elda en brasa extra i kakelugnarna, efter hel dags spännande äventyr var det skönt att börja hemfärden. Under tiden när vi hade försökt att lyssna på apparaten så hade
Wiljam kommit in med sitt dragspel och då satte vi oss alla tillsammans och firade julstämning. De vuxna drack kaffe och doppade en sockerkaka som nu hade kommit på bordet. John och jag fick mera saft och mumsade nöjda på sockerkaksskivor. Vi sjöng några julvisor som ackompanjerades med dragspelet. Men skymningen hade gått över till kvällsmörker och det blev dags att avsluta.

Vi skakade hand och tackade för en trevlig eftermiddag. Tog nu vägen mot Kyrkan, den var kortare och den var bättre plogad, jag fick sitta på sparken ända fram till församlingshemmet.
Jag såg att fönstren lyste i kyrkan så det hade säkert varit kvällsbön, nu var vi inte var inte helt ensamma på vägen.
Uppförsbacke en liten bit och då det blev att gå för mig igen, men det gjorde inte så mycket för man blev varmare om fötterna när man gick.
Vi hade såklart varit tvungen att passera fånghuset med fattiggubben. Det hade jag varit lite rädd för, men nu stod några andra vuxna vid vägkorset och pratade och pappa hälsade och de hejade tillbaka. Det var inte alls så skrämmande som jag hade trott trots mörkret.

Snart kom vi in på vår lilla väg och då det blev spark åka av.

Det var en vacker kväll och snön gnistrade i kylan. I en del av gårdsfönster lyste det och någon hade till och med en pappstjärna med belysning.
Vi hade hade också en likadan, men den satt i sovrumsfönstret och det såg man inte härifrån vägen.

När vi stannat utanför huset så berättade pappa att han fått veta att Wiljam hade tagit på sig arbetet med att riva fånghuset. Man hade sålt det till en familj från stan som skulle använda det gamla virket till och bygga ett nytt hus åt sig.
Det där lilla huset räcker väl inte långt om man skall bygga ett nytt och ordentligt hus sade mamma, förresten är väl mycket av virket ruttet. Hon frågade sedan undrande, vart skall de göra av med fattiggubben.

Den kan väl inte bara stå kvar där ensam i korsvägen?
Det har du säkert rätt i svarade pappa, man skall säkert flytta ner ”gubben” närmare intill kyrkan.

Men fortsatte sedan berätta att den som skulle bygga nytt hus, hade köpt några gamla ”stockrior” också, så nog får han tillräckligt med gammalt stockvirke.
Numera så bygger man inte så ofta på ”liggande” utan gör som de brukar göra söderut. Bygger med stående stock och då går det ju åt mycket mindre av stocken och de kan vara kortare.

Ja pappa visste ju, tänkte jag, för han kunde ju bygga hus. Jag var ganska stolt över honom, som hade byggt vårt fina hus och många andra, både här omkring och i stan.

Vi gick in i huset och pappa gick för att hämta ved till kakelugnarna.
Mamma tände i vedspisen i köket för det var dags att laga något till kvällsmat. Jag frågade vad det skulle bli och fick veta att hon tänkte koka risgrynsvälling med russin. Till det skulle vi få smörgås med skivor av köttet som var kvar från fårsteken som vi ätit till middagen.
Till julhelgen hade pappa köpt en stor fårstek av en slaktare den hade vi stekt tidigare i mellandagarna. Det var meningen att den skulle räcka till flera middagar. Därför så kunde man skära skivor av den och ha till kvällsmaten.
Benet och andra restbitar fick bli till soppa i veckorna som nu började i januari.

Jag hade letat i min ”leklåda” och hittat ett ganska långt papper som jag satt och vek så det blev som ett dragspel. Jag ritade några knappar på ändarna och sen satte jag mig i soffhörnet. Brummade och försökte låta som ett dragspel under tiden jag drog det veckade pappret fram och tillbaks.

Vad du låter, sa pappa, när han kom in med två vedhämtare fulla med ved. När jag blir stor, tänkte jag skall spela på ett riktigt dragspel likadant som det Wiljam hade. Då skulle de nog få höra hur fint det låter.
På ett pappersspel kan man inte få fram något bra ljud.

Snart nog sprakade brasorna både i sovrummet och i salen som vi kallade det stora rummet. Salen använde man bara vid sådana här helger eller när det kom någon på besök.

Nu stod julgranen där och var så fin och klädd med kulor och glitter. En vacker toppstjärna som glänste satt högst upp. Pappa satte på radion och snart pratade någon på finska. Jag skall lyssna på nyheterna sade pappa, du kan gå ut till mamma under tiden. Sen efteråt kan ni komma in så kan vi sitta och lyssna på ett program med musik.

När nyheterna hade slutat gick mamma och jag in i salen och satte oss.
Hon släckte i taket och pappa vred över radion till en station från Sverige där de spelade musik. Han hade tänt ljusen i granen och vi satt och njöt av kvällen.

Allt medan vällingen stod och väntade på spisen, jag hade fått en halv smörgås när jag var ute i köket med mamma.

© Bosse 23 juli 2019.