Visst är det en underbar sommardag? Nog gjorde vi rätt som åkte till stranden, inte tu tal om det. Vågskvalpet, sanden, friden, tomt på folk, livets essens (inte sant?), men hör ni också någon som gråter när ljudet ligger på?

Om vi skulle följa detta mystiska kvidande, det gör vi förstås, upp mellan dynerna och bortom talldungen där för det är bestämt därifrån nånstans, ja se! Men varför flyr hon från oss? Stanna! Kom till oss! Titta på oss! Ta till dig oss! Vi är bara hänförda, vi vill inget illa och vi kommer snart vända om, bara vi får se vem du är!

Din kropp, jag har aldrig… ser ni? Hennes kropp består av rankor, snår och grenar, så märkliga attribut, men detta till trots – har ni någonsin sett en till synes mänskligare varelse? Om jag nånsin trott att den mänskliga karisman sitter i köttet, så måste jag revidera det nu? Hon lyser av mänsklighet! Vad jag menar med det? Vad mänsklighet är? Det vet väl inte jag. Titta själva, ser ni inte samma sak?

Gråten har upphört, men hon är uppenbart sorgsen. Varför?

Hon sätter sig ned på stranden, på ett sätt som hon ser ut att ha gjort många gånger tidigare. Det förstår man på den säkra och invanda hållningen hon intar. Att hon tycks sitta där hon alltid sitter annars kommer sig också av att allting runt omkring henne blir så fulländat. Nog tycks hela omgivningen runt henne luta sin existens mot att det är där hon ska sitta. Allt har anpassat sig därefter och färgerna här runt omkring oss tycks genast med detta åstadkomma en totalt harmoni med hennes uppenbarelse som central punkt.

Hon bjuder mig att sitta ned bredvid henne och det är ju bara att lyda, självklart. Det är nåt gudomligt över henne, vet hon det själv? Hon ger mig en vänlig blick och slår ena rankearmen runt mig. En kall och broskig planteomfamning. Som att omfamnas av en solros tänker jag i det att jag tänker att något i hennes ansiktsdrag får henne att likna en solros, trots att där enbart rör sig färger i grå-brun-grön-svarta nyanser.

Hålla henne i handen. Varifrån kommer du? Vågar inte fråga.

Lyfter vi från marken? Tittar uppåt, solsken, månsken, stjärnor, lanternor överallt, är det dag, natt, nåt däremellan eller allt på samma gång?

Det är ändå välgörande att låta sig sväva bort från allt det förskräckliga som omgivit och slagit så hårt mot mig den senaste tiden. Undrar om hon kan förstå mig, är hon den där enda som kan förstå som jag hela tiden hoppas att jag… Som på lätta kuddar lyfter jag med henne, det är väl ändå det enda jag behöver göra, nu när jag funnit henne. Jag måste älska henne, lika mycket som jag älskar världen. Den här världen alltså. Inte den andra. Den här världen.