Det verkliga rummet var inte alls stort. På sina ynka 4 kvadrat var allt installerat. Man hade inte plats för någon vas eller för den delen något av den sorten man före den tiden, kallade materia.
Från den ena änden av rummet till den andre gick en böjd båge. Det var ingen som satt på den...
I ett hörn fanns ingenting, det var där bågen slutade.
Om man vände sig om i rummet kunde man stå upp. Men vände man sig tillbaka igen så försvann golvet...och då var det inte lätt att stå.
Omkring rummet cirkulerade tomhet i otänkbara banor.
Om man tittade ut var det svårt att avgöra om man gjorde det...eller tittade in.
De plastiska väggarna var omtapetserade med transparent cellulosa.
Om man lyssnade noga kunde man höra en cello på andra sidan.
Avslutningsvis med ett litet kvantpling.
Så försvann rummet
i en gäspning
under golvet.
O drömmar vändes ut och in i jättelika tomrum.