Mina känslor,
Avskalade,
Med klor,
Lämnade sår
Hemskt när ett uppbrott uppstår.

Fåglarna, en metafor
Jag flög mot ett nytt skrå, med blicken i ögonvrån,
Vår och sol, Glädje?!
Jag tänker på igår,
Och natten då,
Inte en sekund,
Var utan en tår.

Varför gör det så ont att gå,
När det nog egentligen var bäst så?
Jag undrar, när jag gick, uppstod en rökridå?
För det kan inte varit lätt att få understå.

Förlåt för det, men då var då,
Slutet var början på något nytt,
Resten av livet återstår,
Jag undrar hur du mår
Jag undrar om läkningen av dina sår,
Jag undrar om det var lätt eller svårt,
Att utstå varandra, är vårt mirakel, i flera år.

Jag gav mitt allt, för att försöka få dig att bättre må,
Ingen energi återstår då till glansen som en gång fick mig att åtrå,
Åtrå hade nu blivit något vi endast hade som påbrå,

För mig kärlek innebär, ej detsamma, jasså?
Jag går inte in i detalj på hur jag visade min kärlek, frågor besvaras: "hurså?"
På måfå har vi sprungit på varandra, och jag blir så lycklig så,
Att du fortsätter leva, trots att vinden blåst hårt, och du ibland, mig springer på.

Jag är förevigat tacksam, att jag fick bli vuxen med dig,
Vi var inte desamma personer som idag nej,
Du hade blått hår och var rakad på avigsidorna,
En tidslinje; Framsidorna, mittuppslagen och till sist baksidorna
Jag kunde bara se en skugga av mig själv: resultatet av skitgrej på skitgrej,
jag gjort i sökandet efter livets pastej genom massa ståhej och du fick mig att förstå.

Vi växte tillsammans och blev vuxna och ansvarsfulla,
Dock förblev vi ju inte längre samma mas och kungsängskulla,
Men jag har ett enda ord till att säga till just dig,
Vad som än händer, förgätmigej