Plötsligt framstod hela händelseförloppet klart i mitt medvetande. Den svarta katten som jag i min enfald trott vara ofarlig hade i själva verket utgjort ett dödligt hot mot min existens och jag måste se det som en lycklig slump att den väldiga hunden kom rusande.

Det kan förefalla egendomligt att hunden som var betydligt större än katten inte utgjorde ett ännu större hot. Men tydligen är det så här i världen att stora hundar inte är farliga för små kycklingar. Antingen beror det på att de inte tycker om smaken av dem eller så har de av människorna blivit lärda att låta dem vara.

I alla fall så kände jag att det vore på sin plats att ge hunden ett erkännande för att den skrämt bort katten . Det kunde lämpligen ske på verbal väg. Tyvärr hade jag inte fått någon språkträning av de dumma hönorna som bara gick omkring och sade kakaa kakaa hela tiden. Jag hade inte heller fått någon undervisning om de eventuella skillnaderna mellan språken hos höns och hundar. Men driven av en plötslig impuls öppnade jag min näbb. Till hunden lyckades jag formulera ett tack och även en önskan om att vi måtte fortsätta den vänskap som hade börjat så lyckosamt.

Gullefjun
(med mjuka silkesdun)