Vi älskar ljudet av krossade drömmar.
Andras krossade drömmar.

Vi vill ändå på något sätt alla väl.
Vi gråter över döda barn på stränder.

Vi hatar ljudet av tåg
som lämnar perrongen.
Vi tänker att vi är värda mer,
borde ha hoppat på det tåget
till en plats där folk uppskattade oss.

Vi grips av förvirring när en nära vän
bryter ihop inför oss.
Vi dras mellan empati
och någon sorts sjuk glädje
över att det inte hände mig.

Ljudet av krossade drömmar
är som socker för myror.
Vi samlas där och suger upp resterna
och hoppas
och tror
att vi kan spinna egna drömmar av dem.