Skratt av klaraste kristall. Drömmar tussilagon aldrig drömt. Huttrande vi söker värme i varandras famn, som om natten vore vi. Dina läppar glansiga som solkyssta smultron. Där vinden river över våra liv, örnen gråter över sin förlorade vänskap, i harmoni i tystnaden utan ord, utan poesins svarta bläck vars dikter omsluts av den mjukaste hjortronsorbet som svalkar i sommarens ljumma nätter. Blunda min trasdocka. Surikater väntar på dig i symbios med stillhet och harmoni som tillsammans bildar diamanter av daggdroppar jag anar någonstans där sorgen ännu inte byggt sitt bo. Vi njuter av varandras närhet, så vacker och len som svandun. De vesslor som vemodigt för oss sjöng sin vaggvisa om rivsår i hjärtats lagun nu somnat. Närhet bland havets klippor. Lunnefågel i själen bitterljuv. Att älska medans tårarna rinner. Kramsnö smälter i mina händer. Om du vågar möta mig när livet är som skörast, jag lämnar sorgens svarta pantrar i sin oas av rädslor bakom mig. Sakta river vi murar av ångest och vi blickar framåt, där de vita tigrarna förvandlas till fjärilar. Du min vän av närhet till känslornas paradis. Kanske vi blicka ut mot vilda nätters hav, när stormen lagt sig i våra livsöden. Tack till den sommar som snart skiftar årstid. Jag välkomnar hösten, då mitt vemod föds på nytt. Jag önskar, önskar att när löven skiftar färg så även kameleonten, vi åter finner varandra. Pärlugglans grepp om ensamhet hon släpper taget och äntligen jag andas frihetens andetag.