Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
”Gästspel”


Mirabells saga

du stannade vid bron
lutade mot avgrunden
och såg oss medan du log

ingen visste din hemlighet
ingen kunde ana
att dina blickar var av kärlek

vi som lovade varandra allt
vi som cyklade genom lövfallna träd
och krystade oss genom livet

försökte se genom barriären
önskade ditt innersta på fat
men fick bara nuets absoluta ögonblick

fina du som dog genom kyla
som inte såg det vackra genom liv
fina du som inte kunde lotsa
oss genom de svåra passager andningen gav

låt mig minnas hur du var när vi träffades
hur du log när solen gick ner
hur du smekte medan vinden ven
och hur du älskade när allt var rätt

men livet fungerar inte så
det är inte en väg mot fulländning
bara en lärdom
att aldrig göra samma fel igen

jag möter dig snart igen
när vägarna för oss samman
och då ska jag säga det som jag aldrig hann sägas
att vi behöver inte varandra för oss
vi behöver oss för att kunna ändra
och för att framtiden behöver det
vi aldrig kunde förmedla men ständigt
fanns i våra knutna nävar.




Prosa av Max Poisé
Läst 433 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2019-11-05 20:04



Bookmark and Share


  DominiQueen
Så klokt, insiktsfullt och vackert
Maestro, min Maestro
Tack för förtrollande stark läsning
??
Din vän
2019-11-18

  Solstrale VIP
Finstämt vemod med utsökta bildspel!
2019-11-05
  > Nästa text
< Föregående

Max Poisé