”Gästspel”
Mirabells saga
du stannade vid bron
lutade mot avgrunden
och såg oss medan du log
ingen visste din hemlighet
ingen kunde ana
att dina blickar var av kärlek
vi som lovade varandra allt
vi som cyklade genom lövfallna träd
och krystade oss genom livet
försökte se genom barriären
önskade ditt innersta på fat
men fick bara nuets absoluta ögonblick
fina du som dog genom kyla
som inte såg det vackra genom liv
fina du som inte kunde lotsa
oss genom de svåra passager andningen gav
låt mig minnas hur du var när vi träffades
hur du log när solen gick ner
hur du smekte medan vinden ven
och hur du älskade när allt var rätt
men livet fungerar inte så
det är inte en väg mot fulländning
bara en lärdom
att aldrig göra samma fel igen
jag möter dig snart igen
när vägarna för oss samman
och då ska jag säga det som jag aldrig hann sägas
att vi behöver inte varandra för oss
vi behöver oss för att kunna ändra
och för att framtiden behöver det
vi aldrig kunde förmedla men ständigt
fanns i våra knutna nävar.