När jag försvarade sanningen dog vyn
och lade en dimma över det vackra
som ledsagades ur rättfärdigande och lögner

inget är så berusande som ett tydligt hopp om
en klar och ljus framtid
som gör allt för att åtminstone ljuga för sinnet

har låtit det svarta fly från blicken med uppdiktade verkligheter
förlagt allt mörker i de djupaste av hål
och låtit min själslampa lysa upp i novembermörkrets tragedi
med tydlig bild att konsekvensen inte hinner ifatt

att bryta is är en förbannelse när högsommarvärmen härjar inombords
och syltburkens lock är omöjlig att få upp

men det gör ingenting, så länge jag fortsätter inbilla mig
så blir det en sanning till slut
och kostnaden att jag hatar min spegelbild är
en kostnad jag får ta.