Någonstans
Stannar En upp,
Reflekterar kring självdistans,
Är tankarna En har,
Ens egna eller andras,
Idéer som En plockat upp?

En vet inte säkert,
Det lätt hänt äro,
Att blanda ihop,
En hatar att vara osäker,
En känner vantro,
När En är van att tro,
Att Ens dikter är just Ens böneutrop.

Religioner ger människor tröst,
Förutom En,
Som likt ett diande barn,
Söker tröst hos sin arma mors bröst,

Jag har en inre röst,
Som ekar,
Högt när En ger sig in i farliga lekar,
Rationalitet, likt de lärde i Antiken,
Anser En att förnuftet värderas högst.

En ej äro av de gemene,
Det säger Ens inre röst,
Är det En som är den sinnesklene,
När En hos den ene och andra filosofen,
Suger upp tröst,
Från kunskapens spene.

Kanske, bara kanske,
Kan olyckan En ibland känner,
Bero på cynismen,
Som rotat sig i kroppens nerver,
Schismen inombords,
Bränner,
Men jag lever.