Längs de söndertrasade själars stig av gatustenar. Vi kryper fram. Stängda barer och caféer. Vi vältrar oss i självömkan. Men ditt leende någonstans där jag även ana glimten i dina ögon, om än livets hallon kanske aldrig riktigt mognade. Gråtfärdig jag ändå håller mitt huvud högt, bland mullvad och lupiner konsten att älska det svarta djupet i indigoblå havsbotten. De nyputsade skorna i vattenpöl dansa, vem är du bakom din fängslande skönhet, som om du doppat dig i det förgångnas badkar och för dig decennier av tid hermelinen för länge sedan glömt. Nypressad apelsinjuice och uppskuren ananas. Smaker som gifter sig. Gifter sig gör även mina drömmar av sensommarens romantiska skimmer över staden som glittrar som enhörningar, där svanar för evigt trogna leva sida vid sida av varandra och njuter av gyllene solnedgång. Förundrad över månens sken du utstrålar lugn, fastän jag vet att inom dig gudinna av besvikelse byggt sitt näste. Om jag kunde förändra mig i nattens norrsken, skulle ängslan och bitterheten aldrig få sitt fäste runt min aura som Saturnus ringar. Vi kysser ångestens vindar godnatt och smeker försoningens vingslag godmorgon. Att fly men samtidigt vara närvarande. Som en skugga av ingenting, någonstans, någongång. Men inte här. Nu växer svarta stockrosor och jag beundrar dess skönhet, som jag beundrar dig. En morgon i början av augusti.