Poeten stirrar på de blanka bladen framför sig. Ångesten gör allt snävare cirklar runt skrivbordet och river till mot huden. Han reser hastigt på sig. Flyttar skrivbordet några decimeter. Sätter sig igen. Tar upp pennan och snurrar den några gånger mellan fingrarna innan han släpper den.
DRIPP! DRIPP! Vattenkranen står och droppar. Han tycker plötsligt att ljudet växer i hans huvud. Rusar ut i köket och stoppar in ett finger i kranen. Drippandet slutar. Står kvar ett tag. Ser ut genom fönstret. Där ute är allting tyst och stilla. I fönstren på andra sidan gatan är det mörkt. Han tar bort fingret. Drippandet börjar igen och han häller upp ett glas vin. DRIPP! Går tillbaka till skrivbordet, men sätter sig inte.
Orden! Var är orden? Han tar en klunk vin, går ett varv runt skrivbordet. Några klunkar till. Sätter sig och väntar. DRIPP! Vinet rusar genom hans blod och han ser plötsligt ord. Massor av ord framför sig. Han sträcker sig efter pennan, men innan han hinner få tag i den är de borta.
Han börjar rita labyrinter utan vägar ut. För att tomheten skrämmer. Ett enda ord finns och det ordet existerar inte längre. Ett ord på hans längtande läppar. I vinden som stryker mot fönstren. I klockans oupphörliga tickande. Ett enda ord. Den förlorades namn.