Det blänker om marken. Guld i

formerna de som dansande tar mig

fram.  I vissa ögonblick syns vi. Vi

som inte nådde fram. Vi som andades 

i det fysiska lade all mening i blickarna

i händerna som smekte. I en svart hink

har jag lagt oss. Ibland gräver jag ner oss.

ibland är jag snubblande nära i tron att

döpa oss till verklig kärlek. Den vi alla 

vet tar fram det bästa i oss. Får oss att 

komma riktigt riktigt nära. 

Honkönet släpar dig ut till den mörka 

skogen där vargarnas ylande får ta hand 

om dina sår. Slicka dig ren från overklighet 

och de sämsta sidorna i det feminina. 

Den sidan som krälar, beklagar sig. Är. Den

som skriker efter svar, hopp men skyr varje 

stavelse som försöker sig på åtgärd. På svar. 

Du min tunnel. Hesa rop som ekar. Du mitt

barn som vid varje stort vägval gjort som du.

enbart ropat. Inte på allvar hoppat. 

Du som speglat mina sämsta sidor, dem jag 

trodde att jag lämnat. I din spegel sopade

jag upp dess rester. 

Att älska med döden för att kunna leva.