Du står på en klippa. Mitt huvud brinner. 

Mina sparkar träffade dig blodig och du

föll. 

Två dagar senare. Livet åter. Men helt nytt. 

Färger starkare. Mildheten och kärleken 

till allt skarpare. 

Idag dessa två världar. Vissa stunder kräks 

jag, ett ihållande illamående då ser dig

framför mig. All hopplöshet, all brist på

nyanser, nivåer av känslor. All tristess. All

tomhet. 

Den andra: som en tystnad som spred sig, likt ett

under. Var det enbart inom mig sjunger sången 

den allt tystare med en grundton jag misstänker 

aldrig riktigt kan gå över. 

Idag vill jag bara fortsätta gå för om jag vänder mig

om kräks jag och klumpen i magen tar över. Kan liv

bli så intensivt att den klarar mörkret. ljus och mörker. 

Det mellan oss och inom oss. 

Sex. Hans sätt att uttrycka det. Som om spyan for

rakt över sängen, letade sig in under huden. Som 

om hon sålde sin kropp. Som om kärleken bodde i

ett rum och förälskelsen i ett annat. 

Som om det idag inte finns ett enda ord kvar. Som

om någon annan beskrev mig då för 20 år sedan. Som

hon då separerade kärlek och sex. Som en man. 

Hon klev upp på trampolinen. Hoppa eller gå tillbaka 

ner för stegen ? Som om lögnen är honom i ord 

och sanningen i hans tystnad. Varför prata med någon 

som inte tycker om det. Ska vänskapen byggas av yta. 

Hans. Var tar jag vägen ? 

I den tredje versionen är han en vana. Något redan 

använt som hon aldrig riktigt njöt av. Hennes kropps

reaktioner som en spänd fjäder som nu lossnat. 

Det värker i axlar och leder. Sömnen som äntligen 

kom. Tröttheten likt en utmattning. 

Och så allt det där andra. Det stora undret. Längtan 

efter att orka fortsätta gräva. Vetskapen om att 

nogonstans mitt i allt det jävliga fanns det rena. 

Det klaraste. 

Som att skjuta sig själv i bitar och njuta över tron

på att någon jävel sätter ihop mig.