Lapportens skönhetSom att barfota vandra bland vemodets klippblock av försvunnen tid. Du vackra, du sköra, du underbara. Där nuet i det förgångna i en dröm vi inte längre minns. Men hela mitt väsen minns. Som att andas drakens andetag i en saga min skyddfilm förträngt. Espingar ringlar sig i hjärtesorg. Att inte våga släppa taget, vem är jag då? Frenetiskt letande efter trygghet, men det enda jag fann var trasiga pusselbitar av mig själv som inte passar in. Bortglömd vissen midsommarkrans med sju sorters blommor, jag ler fastän jag inte vet varför. Kanske du min vän av pärluggla kan se in i kristallkulan där drömmar av snö och livets längtan kan se de tusende tårars gråt. Önskar lodjuret som lagt sig att vila tätt intill mig för evigt i detta nu. Jag kan känna hennes närhet i pärlemorskimrande regnbåge. Som om tiden var i går, men samtidigt ödet vilandes i lapportens skönhet. Sov du min vän av tillit och när du vaknar ska du se att morgonen redan tagit adjö av nattens stjärnor och hälsar dig välkommen till det äventyr som vissa kallar livet. Ett liv utan dig skulle vara som du utan livet. Smärtsamma tanke. Jag blåster ut ljusen i min tårta, sjunger födelsedags visa, blåser ut serpentiner. Öppnar paket med vita snäckor. Fastän jag inte har fyllt år. I min ensamhet. Jag firar mig själv.
Fri vers
av
Black raven
Läst 160 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2019-08-10 05:59
|
Nästa text
Föregående Black raven |