Kappa på en stol. En dörr.
Hon har tagit på sig blommig klänning. Druckit morgonkaffet, knipsat utblommade mårbackapelargoner och knappast tänkt.
Det är som om hon vaknat ur en dröm och stigit in i en bättre. Ser plikten i bakre delen av huvudet. Det där som ska skrivas. Bladen väntar men har just inget mer att säga. Formulerar meningar vars grund inte betyder något längre. Hans reaktioner betydelselösa.
Vi två betyder inget. Inte längre.
Hon hade alltid älskat på något sätt. Men inte du. började aldrig. Som en bok utan ord jag fyllt med illusion. En relation jag drömt fram. Din fysisk kropp, dina försiktiga läten, ditt ansikte, dina händer.
Det är omöjligt. Hon kommer inte förmå sig. hur hon än skriver är det lögn. Som att formulera tackkort till ett födelsedagsbarn fast ämnet rör närhet. Identitet.
Hon tänker att det kan vänta. Och ju längre väntan desto ytligare blir vi. Vi var tomhet.
Hon tänker på om hon är glad att ha träffat honom lärt känna, ett ord hon inte begriper sig på när det rör honom. Han har inte lärt känna henne.
så djupt oförmögen till att lära känna något för det börjar alltid med ett jag. Han har inget.
han finns för att jag tänker på och skriver om.
Jag tänker på en dåtid jag knappt minns, om och om kring detaljer jag inte lyckas fånga. Tänker kring det märkliga som om jag trodde att det fanns svar.
Det närmaste hon kommer är att han egentligen aldrig tyckt om min själ. Jag tror jag varit motbjudande. Så upplevde jag mitt behov av närhet. Som om han kräktes av att någon ville veta. Förstå. Kanske var det enbart självförakt jag speglats i.
Min kappa över stol. Mina punkter nedlagda i en låda. En stor stor kärlek som aldrig kunnat börja. Som handlade om mig.
Fri vers
(Fri form)
av
smultronbergen
Läst 215 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2019-08-10 09:51 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |