Ibland springer jag,
Till dess att kraften slut äro,
Hjärtat mitt sina slag slå,
Till slutet känner jag mig så svag så.

Lugnet i kraftlösheten,
Går ej att med ord beskriva,
Att inte kunna mer, friheten,
Ty demonerna mina nödgas också vila.

Långsamt återvänder den,
Kraften, likt en kär gammal vän,
Demonerna äro svaga än,
Jag slipper deras tjat åter igen.

Stunden ej länge varar,
Tillräckligt dock för en paus,
Jag tillhör den skara,
Som i sitt inre känner ett kaos.

Mina demoner,
Mig hinner ni ej ikapp,
Ni mig kan jaga,
Och mata,
Med citroner som surt smaka.
Men närhelst jag önskar,
Sprintar jag tills ni stannar,
Och jag för en stund får vara stark,
Medan ni förpassas,
Till att svaga vara.