Mitt i livskrisens svåraste ögonblick bestämmer jag mig för att klä i svart och bli poet. Det känns förkrossande fint i själen att komma ut som djupsinnig. Jag monterar ner himlens hemligheter, men fördärvar synen när jag tittar mot solen utan solglasögon.

Förblindad analyserar jag kärlekssmärtan, tänker ringa dig och hoppas att högtravande metaforer kan sexualisera vår konversation. Jag vet innerst inne att du aldrig kommer köpa min poesi. Istället investerar jag i hatt och cigaretter och ser skum ut när jag kommer till uteserveringen.

Jag vill skriva riktig poesi på en mänsklig plats. Visst vet jag att det är rökförbud där, fast rekvisita behöver de som försöker vara begåvade. Snart sitter jag i hörnet, rimmar om allt och inget när jag spår framtiden. Inte fan kan jag ana att feministen bredvid blir kåt.

________