När jag nu satt mig rofyllt för att författa denna krönika som ska summera min tid i orten Hudiksvall så gör jag det med blandade känslor.
Jag visste att Hudiksvall förvisso skulle upplevas som en relativt liten och mysig ort att i lugn och ro, helt utan en tendens till störningar, växa upp och bli den rimliga och (enligt mig) relativt välfungerande samhällsmedborgare jag kommit att utvecklas till. Och med syftet i beaktning råder det inga tvivel i mig att Hudiksvall har fungerat sett ur det perspektivet.

Med andra ord så har jag de senaste åren burit den vetskapen i bakhuvudet, och således kan kanske slutsatsen dras att jag inte alltid ansträngt mig för att till fullo njuta av den mysiga lilla oas till ort som Hudiksvall (åtminstone på sommaren) ändå upplevs som för en utomstående. Människor är vänliga, mycket vänliga, men svåra att komma nära. Min egen problematik förstärker givetvis svårigheterna som det inneburit att knyta an till människor, som är villiga att blotta sina livsöden och tankar för mig, att träffa vänner här har varit svårt, något jag och en kollega en gång diskuterade och enades kring. Då ska det tilläggas att han kommer från ”riktiga Norrland”.
Jag flyttar inte från Hudiksvall för att jag ogillar eller ser ned på staden (även om det hänt att jag i affekt gett uttryck för just det synsättet några gånger), jag flyttar för att begäret som det innebär att få bo närmare mina nära och kära är såpass starkt att jag, oavkortat hur många gånger jag reflekterar kring det, måste flytta. Det senaste året har dessa känslor vuxit sig starkare, och nu är snart dagen kommen, den jag längtat så.

Jag vill tacka Hudiksvall och alla de människor jag träffat under min tid på orten. Ett särskilt tack vill jag rikta till min chef Ewa, som trots stora luckor i cv:et, beroendes på att jag led av psykiatriska sjukdomar och att självmedicineringen av dessa, helt enkelt gjort mig oförmögen att arbeta under långa perioder av mitt vuxna liv. Jag hade inga psykiatriska diagnoser när jag kom till Hudiksvall utöver tidigare depression, men de diagnoser jag fick möjliggjorde också behandlingen tillstånden jag led av. Vilket jag valde att vara ärlig om redan vid anställningsintervjun.
Jag fick en chans att vara personlig assistent, sade Ewa som i skrivande stund varit min chef i över tre år. Jag var inte van vid att bli betrodd med något, så att få den chansen blev början till resten av mitt liv, då jag under tiden jag arbetade med henne som chef faktiskt kom underfund med vad jag vill göra av mitt liv.

Jag vill tacka de kollegor jag haft, för det stöd och den uppbackning jag fått, särskilt efter uppbrottet med min före detta sambo. Jag har aldrig gått till jobbet med en klump i magen, inte ens efter återinsjuknandet i depressionen utgjorde jobbet något ”jobbigt”, utan snarare en flykt från tillvaron som gav mig möjligheten att faktiskt fokusera på att vårda en människa. Vilket hjälpt mig att behålla känslan av någon form av meningsfullhet. Jag sörjer fortfarande min några år yngre namne som inte finns med oss längre, en fantastisk ung man, vars bortgång är en stor förlust för mänskligheten i stort, men framförallt för sin familj.
Jag vill särskilt tacka två manliga kollegor, Jonas och Marcus, för de otroligt givande stunder med samtal och gliringar som är så typiska för oss män. Ni är ett par roliga grabbar! Jag vill också såklart tacka mina kvinnliga kollegor för all hjälp och stöd jag fått, Anita (som jag kunnat föra givande diskussioner om livet och det som hör till) Marina (som mer eller mindre kan allt, jag har aldrig haft en arbetsrelaterad fundering som du inte kunnat besvara) och Popy (som pga sjukdom varit borta en viss tid, men som jag ändå lärt mig mycket av) som på många sätt och vis lärt ut grundläggande omvårdnad.

Jag vill tacka personen jag fått äran att vara assistent åt, i de goda stunderna som när Sverige vann VM-guld i ishockey och jag studsade runt skrikandes till hens stora förtjusning. Men även i de stunderna när vi åkt in akut till sjukhus, när det ända du konstant sökte var min betryggande blick, timmarna bredvid sjukhussängen kändes meningsfulla och vi gjorde det bästa i den situationen; du fick titta på när Brynäs spelade på min telefon. Med min tillfälliga sympati för just Brynäs, du blev ju alltid gladare när vi tittar på något tillsammans, men då beskådar vi oftast landskamper. Dessutom så spelade de ju inte mot Djurgår’n. Du förstod att det tog emot, och klappade mig på huvudet för att visa det. Det ögonblicket kommer jag alltid att bära med mig och återkomma till i minnet när jag funderar över varför jag valde att utbilda mig till sjuksköterska.

Jag vill tacka mina studiekamrater på sjuksköterskeprogrammet, som jag tycker mycket om, och jag känner en viss ånger över att jag inte ansträngt mig mer för att lära känna alla bättre. Något som såklart försvåras av social fobi/social ångeststörning. Ingen gest gentemot mig har gått obemärkt förbi dock och jag har svårt att förklara hur mycket de små gesterna faktiskt betytt för mig vissa gånger. Jag är övertygad om att ni kommer att bli utmärkta kollegor efter examen!

Sist, men inte minst, vill jag tacka den person jag spenderat större delen av min tid här tillsammans med. Vi var likadana, men ändå så olika. Gemensamt var att vi som våra respektive familjers svarta får, hade en hunger efter att bli vuxna. För tillsammans växte vi var för sig, med den andres stöd, till de två vuxna, ansvarsfulla, och goda människor vi idag är. Vi var menade för varandra, under den tiden vi hade tillsammans. Vi klarade allt vi skulle klara, och när vi klarat det så hade vi ingen plan, eller mer korrekt formulerat; vi delade inte samma vision om hur och framför allt vart vi önskade leva. Vi har båda arbete och pågående högskolestudier, med välordnade liv, något som kändes så avlägset när vi träffades. Min tacksamhet är nästan för stor för att uttryckas i text, men jag är så lycklig över att jag skulle få möjligheten att bli vuxen tillsammans med dig.
Jag hyser inga agg, det bor ingen liten djävul i mig som önskar dig illa, tvärtom, jag hoppas att du hos din nya respektive finner det du inte fann hos mig, och det är min övertygelse att du känner likadant inför mig. Jag är bara en människa och människor söker mening i smärtsamma tillstånd, och jag anser mycket riktigt att vi var menade för varandra under exakt den tiden vi hade tillsammans. Jag hoppas att du finner samma känslor hos dig, för vårt åstadkommande har byggt grunden som resten av våra liv står på. Och jag är så stolt över den personen jag blivit, för vilken ditt stöd varit en viktig del genom hela processen.

Jag vill passa på att tacka den kvinna som jag under de senaste månaderna har funnit glädje och tröst hos. Att du hjälpt mig att inte känna mig lika ensam, är något jag heller inte kommer att glömma och som betytt mycket för mig.
Sedan vill jag passa på att tacka en före detta vän, för att du visade att människor aldrig slutar förvåna, och att de enda vänner som jag kan lita på är dem jag vuxit upp med.

En av mina bästa vänner, som med rekordhastighet lyckades finna mitt nya nummer och nya fb för att hålla kontakten och säkerställa att jag var okej. Tack för det Emil! Du är riktigt bra på att vara en vän! Jag vill också tacka alla de vänner som av respekt avvaktade och lät mig själv ge mig tiden att läka. Att ses, efter fyra år, och känna den där känslan av trygghet, att den känns så självklar, som om jag lika gärna kunde ha varit borta på en weekendresa. Dagarna mellan jul och nyår, när jag chillade hos matte med mackan och emsa tändes gnistan i mig igen. Så jag vill tacka alla vänner och bekanta i Borlänge för alla komplimanger jag fått när de får höra om den kamp jag fört de senaste åren. Det har kostat blod, svett och tårar, mest tårar och förhållandevis lite blod förvisso, men att bli sedd och lyssnad till och bemött med respekt från alla er har gett mig modet att våga gå min egen väg, trots att det känns läskigt.

Jag har tro och hopp om en bättre framtid, jag har ju kommit en bra bit på vägen och för den kärlek och det stöd som min familj, mamma, syster och bror, gett mig är jag för evigt tacksam! Utan vår lilla familj hade jag inte haft något att kämpa för. Jag älskar er, inte bara för att ni är min familj och jag ”måste”, utan för allt som ni gjort för mig.

Så för att summera min krönika så kommer jag att till största del se tillbaka på min tid i hudik som den tid jag blev vuxen på ett djupare plan än bara ålder. Jag blev man i Hudiksvall, vilket gör att jag trots de negativa sidorna, som jag uttryckt ofta privat, känner kärlek till orten. Hudiksvall fyllde sitt syfte för mig. Jag tror inte att jag klarat min kamp om jag bott kvar i Borlänge.
Så Hudiksvall höll vad det lovade och jag är evigt tacksam gentemot orten jag flydde till och överlevde i. Men nu är det inte längre en fråga om överlevnad, nu är det fråga om att leva. Och det vill jag göra närmare mina nära och kära.

Sedan är det lite ironiskt att jag börjar terminen med VFU i näsviken. Jag har ordnat boende på forsa folkhögskola, så tiden i Hudiksvalls kommun slutar på samma internat som den började. Cirkeln sluts.

På återseende!