Allting är svart.
Allting är grått.

Livet är hopplöst.
Livet är meningslöst.

Orkar inte kämpa.
Orkar inte leva.

Jag vet att jag lovade.
Jag vet att hoppet finns.
Men nu är allting svart.
Nu är allting dolt i ovädersmoln.

Regnet över mitt huvud öser ner.
Det fryser till is på min kalla hud.
Faller till marken i stora tappar och går i miljontals bitar.
Precis som mitt inre.

Det fryser till is, bildar stora formationer och till sist så faller de sönder i miljontals bitar.

Miljontals bitar som inte går att laga.
Inte ens hoppet kan laga sprucken is.
Inte ens övertygelsen om att det blir bra igen.

Jag hade ju kommit så långt.
Jag hade börjat se ljuset i den oändliga tunneln.
Men sen blockerades öppningen ännu en gång.
Och allting blev svart, igen...

Varför kan jag inte få en lite längre paus?
Varför måste allting komma så tätt inpå varandra?
Varför, Varför, VARFÖR?!

Jag önskade mig en liten raksträcka i livet.
Jag bad ju på mina bara knän.
Bad om att livet skulle bli lättare.

Så varför måste allting bli värre??

Snälla, ge mig lite ro!
Snälla, ge mig lite rak väg att vandra!!
Snälla, se till att jag slipper dessa jävla tankar!!!
SNÄLLA!!!!