Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En annan kände för att skriva en text. Spontanskriva en novell exempelvis. Och det är ju bara att 'sätta igång' om vädret, humöret och 'husfriden' så tillåter. Texten är delvis 'sann'. Det vill säga att Slite är en stad, Gotland har sina grustag och


Rashataren - kort novell





En gång i sin milda ungdom var Joakim på sommarferier nära Slite.
I närheten av den staden låg det ett grustag. Ett sådant där ställe som en klok människa har vett att hålla sig borta ifrån. Men som du kanske vet är unga och något äldre människor (mellan ett och hundra, ungefär) nyfikna av sig. Det där var även Joakim, eller Jocke, om du så vill. Som sagt, en dag, han hade sällskap av fem andra ungdomar och alla hade de cyklat litet ‘vind för våg’ och de hade inte några vuxna människor (tjugotvå tll 32 år) med sig. Det bar alltså av och de hamnade av någon anledning i just ett grustag. Deras namn göra detsamma fast en av dem hette visst Thomas och han har tagit ned skylten under de år som gått sedan dess.
Det var troligen ‘lika bra det’ för han körde ändå ‘som en kratta’ och dog av rökning. Det vill säga att han ‘rökte på’ för att komma in i sjunde himlen’ och till himlen kan han ha kommit också. Eller i alla fall till Australien, människor som är geografiskt bevandrade och kan engelska, kallar det för ‘down under’ och det kan ju en kartläsare förstå. Han, Joakim, tog sig för med (fråga mig int varför, det visste han nog inte själv) klättra uppför en grushög. Den kan väl ha varit en fjorton eller femton meter från marken räknat i kvadrat, matematiskt sett, över havet eller i vilket fall marken. Längst uppe, efter att ha tagit en paus mer än halvvägs upp, stod det en i påle i trä. Den hade fyra kanter och en någorlunda slät uppsida. Den påminde litet om en gammal del av en grind. Du vet en sådan där fyrkantig stolpe som är ungefär fem gånger fem centimeter. Den var rutten och formligen kryllade av nyckelpigor. Joakim hade fått för sig att bara för att de hette eller kallades pigor, alla var tjejsare. Och det kunde han ju få tro. Stolpen var kanske en 62 centimeter hög och för att roa sig själv tänkte han på hur lång en åra brukar vara. Nåväl upp kom han alltså och han hade kortbyxor den dagen. Du vet den där modellen som passar så väl till en vit tenniströja. En med krage att vika ner och tvenne knappar i. Byxorna vore röda och skorna var ett par svarta sandaler. Annika hade ett par ‘likadana’ bara något mindre och de var klart röda, till hennes shorts som också de vore röda. Även hennes strumpor och ja, hon var helt enkelt rödhårig. Eller i vilket fall såg hon hur som helst ut lik en eldsvåda i huvudet, ‘rödare än en morot’, som en lärare sagt en gång för nu så länge sedan. Hennes tröja var dock vit och en sorts tvilling till den som Jocke bar. Efter att ha studerat nyckelpigorna och den ruttna stolpen en stund, tycktes han komma ihåg att han skulle ner igen. Han begick misstaget att kika neråt. Oj, vad långt det såg ut att vara. Han bedömde rasrisken till hundra av hundra. Att rasa under vägen ner såg han inte som någon sport, men det skulle kunna vara en gren i OS eller i vilket fall SM. Han gjorde som på uppvägen. Det vill säga att inte tänka utan bara göra. Sagt och gjort. Han tog sig bit för bit nerför den höga grusiga stacken. ‘Stackars krake’, tänker du kanske, men då känner du inte Joakim. Hans skor rasade visst på vägen ner, men han höll balansen och föll inte. Hela vägen ner sökte han göra ‘resan’ så litet tänkande och kännande som möjligt. Dock bankade pulsen och hjärtat något och det hördes nog även i öronen. Men ned kom han. Och trots att han ‘hatar ras’, eller i vilket fall tanken på att kunna göra det, det har inte direkt hindrat honom från att göra liknande dumheter, och en del andra, under den tid som kallas livet fram tills den dag idag är.




Prosa av lodjuret/seglare VIP
Läst 363 gånger
Publicerad 2019-08-17 16:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP