När jag var liten, lånade jag böcker hej vilt, på biblioteket. Den stora frågan var; Vad var jag intresserad av? Och denna fråga följde mig till år 2015...
Denna filosofiska grinden, som jag tänker dela med mig av;
Det låter så här, ifrån 12/6 2015;
"Går det inte, att gilla allt?
Tankarna irrar och far, jag vet vad min tanke var.
Varför går det inte att gilla allt?
För att inte gå vilse?
Tankarna är på tu man hand.
Hand i hand, de går?
Och så ska jag hålla mig till ämnet!!
Men vad är ämnet?
Förstår du?
Förstår du mina två tankar?
Den ena ,som handlar om vad allt? ; Innehåll.
En vän till mig beskriver det som, vissa har en hjärncell, andra två.
Det är rent vetenskapligt; Prosaiskt. Hjältemod och kärlek, i det påståendet.
Det andra,den andra tanken för mig är; Jag är rädd, modig, på samma gång, på denna sida, på poeter.se. Rädd för att jag vet hur bra alla?(De många jag läst skriver). Modig för att jag nu skriver något eget,jag vet, att gilla allt, som jag hittills läst, på sidan, eller är det människorna som innehåller en viss proffessionalitet?
"Går det inte att gilla allt?" Nä, det gör det inte, inte i mitt fall! Alla ämnen att läsa om, det går inte att gilla allt.
"Tankarna irrar och far, jag vet vad min tanke var..."
Jag hade många tankar då, på samma gång, mådde inte så bra, tog inte tillräckligt bra mediciner, och tog inte hand om mig. Så när jag hade två tankar samtidigt, under denna tid, så försökte jag få tag i den ena tanken, och hoppades att jag kom ihåg tanken som jag hade fastnat för. Jag vet vad min tanke var, var därmed en synonym till känslan som stannade kvar i kroppen, sedan tanken som jag fastnat för, hade lämnat mig. Jag vet vad min tanke var, var också en beskrivning av hoppet till den försvunna tanken, ungefär som en försvunnen vän, eller en vän som varit på besök, men som man hoppas få återse igen.
"Varför går det inte att gilla allt?" Jag upplevde detta som ett mycket stort problem, att en människa, med stor nyfikenhet, inte kunde gilla allt(Ämnesmässigt). Frågan blev ett eko, på att kanske hoppet var borta? Då jag som sagt inte mådde så bra. Men jag krävde också i denna mening, under denna tid, att få svar på denna fråga, även om den förblev, en mer retorisk fråga, och som ni vet, så söker inte retoriska frågor, eller människor som ställer de retoriska frågorna svar på sin fråga, kanske att de önskar ett svar, ty de retoriska frågorna är de svåraste frågorna att svara på, eller så slängs frågan ut i etern, för ett uttryck för nyfikenhet och ett egenintresse i den retoriska frågan som nyss blivit ställd.
"För att inte gå vilse?" Så rädd för att gå vilse, mentalt. Men vad innebar det? Egentligen?
"Tankarna är på tu man hand" Här hade jag kommit på vilka tankar, som jag hade umgåtts med, men av någon anledning skrev jag inte ner tankarna i denna text. Jag nöjde mig, med att ; Hur det kändes att ha fått tillbaka hoppet, eller hur det kändes att tankarna fanns kvar i min hjärna, och inte hade flytt sin kos.
"Hand i hand de går?" Här undrar jag mer eller mindre, om tankarna som finns kvar, om de följer någon slags röd tråd. Men är osäker på det, definitivt osäker, vilket leder oss till nästa fras, som uttrycker en slags desparation...
"Och så ska jag hålla mig till ämnet!!"
"Men vad är ämnet?" Nu har jag återigen glömt.
"Förstår du?" Vad jag i detta läge, vill säga med frasen är; Förstår du vilket ämne jag talar om?
(Fastän jag tidigare påtalat att de är flera ämnen i mitt huvud), Jag vill även låta påskina, att det nu endast är ett ämne kvar i mitt huvud, som jag vill tala/skriva om, men inte har gjort ännu.
"Förstår du mina två tankar?" Det är inte lätt, för läsaren till denna text, att hänga med.Då jag gått från två tankar, till en tanke, till numera två tankar igen. Jag vill gärna skriva ner ämnena återigen, på papper, men jag är för mycket i tankarnas värld/våld, för att ens ha nuddat vid ämnena, som för läsaren hade kunnat ge ett sammanhängande resonemang.
"Den ena , som handlar om vad allt?;innehåll." I detta läget försöker jag förstå min omvärld, alltet! Men hindras av min tanke på; Dikten ska i allafall ha ett innehåll, så också tanken, som jag vill beskriva. Förvirrad. Tänker på något annat, i min förvirrelse, eller min ivran, nu är jag ivrig att få berätta, och övertyga läsaren om, att jag faktiskt kommit på vad jag tänkte på, och om jag inte tror på det själv, så vill jag övertyga läsaren om detta, och fortsätter, med en helt annan historia, som har med min omvärld att göra!
"En vän till mig beskriver det som, vissa har en hjärncell, andra två". Nu börjar berättelsen.
Tanken, som ska leda till...
"Det är rent vetenskapligt;Prosaiskt. Hjältemod och kärlek, i det påståendet" Vetenskapen är viktig för mig vid denna tidpunkt, vad vänner tycker, och vad vänskap innehåller, samt berättelser. Jag ser upp till en viss person, men beskriver det som att uttrycket, eller berättelsen har de mänskliga eller gudomliga/hjältemodiga egenskaper. Lockas av fantasins värld, såväl som verklighetens.
"Stort stycke" Visst får jag till en röd tråd, i detta stora stycke, jag beskriver mig själv som modig,precis som egenskapen som jag hänvisar till, angående de en, eller två hjärncellerna, som hjärncellerna/personen som berättade om den/dem har. I det stora stycket beskriver jag också min rädsla, eftersom att jag i det här läget jämför mig med andra duktiga potentiella författare. Skillnaden mellan detta stora stycke och den tidigare modiga heroiska berättelsen om hjärncellerna/personen som berättade om dem, är nu att jag beskriver, varför jag är modig."För att jag nu skriver något eget". Men jag undrar; Är det människorna eller dikten, som gör deras alster så bra?
Vill jag ha svar(En önskan om detta), eller söker jag svar? Det är frågan. Svaret, och kanske det framtida framgångskonceptet? Och återigen landar orden, och innebörden i; Vem är jag?