I vår mångkulturella radhuslänga accepterar alla varandra och säger hej när det behövs. Det tar såklart några årtionden innan vi kommer överens om hur höga staketen mellan tomterna ska vara, men tillslut känns 5 meter taggtråd mot himlen som en trygg överenskommelse, även om det till viss del skuggar solen.
Nätterna funkar också bra, vissa har larmade ytterdörrar medan andra valt att låta vaktbolag cirkla kring deras bostad. Det gör ingenting att bländas av billyktor vid sovrumsfönstret eftersom vi är trötta, kan sova lugnt när idyllen är säkrad och drömma om att slå ihjäl den där typen som spikat igen sin brevlåda.
Post ska komma fram, posten bekräftar att det finns en verklighet och den är inte acceptabelt att ignorera. Visserligen dimper räkningar ner, ändå måste skottsäkra västar och gräsklippare faktureras. Jag vill leva skönt, få morgontidningen hämtad av en drönare och inte oroa mig för att du försöker lägga nattlinnet i fel garderob.
______