Jag läste en av mina texter, återigen. Jag ältar, men hoppas att jag ältar vist!? Om det här varit inom musikbranschen, så hade det med ett finare ord, kallats att repetera. Och det skulle av naturen ha varit något av naturen, godo! Så kanske att jag repeterar ändå? Musik och poesi, ligger de långt ifrån varandra? Precis som känslor och förstånd? Åh, vad jag betonar, Känslor och förstånd! Det vill jag gärna tro i allafall, men så här , börjar i allafall dikten, från 2015...

17/6 2015
Speglar det någon roll? Det kanske det gör?

"När man tänker på andras texter, är det första som HJÄRTATS SPEGEL/HJÄRNANS SPEGEL reflekterar, tanken på sig själv? Eller Objektet, eller personen som skapat stycket/Verket/Mästerverket?"
"Först kom jag att tänka på objektet, eller replikan av objektet eller personen, dvs. Stillebenet, eller porträttet, som artisten/konstnären hade applicerat på målarduken. Eller kanske...
Om det var en skulptur..."
"Men det var jag det. Jag vet inte hur ni andra gör.
Jag ställer frågan åter, men utan svar, denna gång. Är frågor utan svar nonchalans/Konst/Retoriska?"

Omskriven litegrann, från originalet, skriv ut originalet och jämför.
Kommentar: Enligt läkarjournalen, som jag har, har jag en blandad begåvning. Innebär detta att jag har både lite och mycket begåvning på samma gång? Simultankapacitet, ifrån själen, eller hjärnans förstånd? Jag vill veta, var all begåvning kommer ifrån. Jag litar på Gud, ger honom förklaringen, men ger er frågan.
Och vad skriver jag för? För att dagarna ska gå? För att impulserna är många, och måste samlas på ett säkert ställe(Till eftervärlden)? Eller för att sprida min eftervärme till människorna/läsarna? De läsare som uppfattar min medmänsklighet...

Vill bara skrika; Jag är människa , och hoppas att mina verk är ett bevis på det, för att verkligen scanna en människa utifrån annan medmänsklig varelse, måste en annan människa granskas från tårna och uppåt, alltså; Dess liv bit för bit... Det jag beskriver, är mitt liv, under några fåtal år, men mina ord, finner jag så viktiga, att jag gärna låter dem sammanfatta hela mitt liv.
Är då jag viktig? Kanske ? Kanske inte? Men mina ord är...
Jag låter arvet leva vidare, fastän jag hade kunnat låta ord som jag skrivit, endast förpassats till nästa generation, och struntat i att delge er det, jag är gravid, så det är en stor anledning till varför jag hade kunnat göra så, förr eller senare, eller bit för bit, under en hel/halv människas levnad ,sker ett paradigmskifte, antingen i den egna kroppen , eller hos generationen efter.

Jag har haft turen, att viktiga tankar har besökt mig. Alla kanske inte har den turen, eller får den i mindre skala. Andra kanske ser andra människor, ha begåvningen, och ser upp till dem. För att bygga upp sin egen vishet, behövs förebilder eller inspiration. Men när vi tittar upp för mycket på andra människor, finns det en fara att glömma bort sig själv. De blir som stjärnorna på himlen, vackra att skåda, men ouppnåeliga i våra ögons och förstånds skull. Fastän de är ouppnåeliga(Stjärnorna), så är inte alltid våra förebilder så långt borta från vårt hjärta...
Och deras drömmar, kan bli våra mål, att uppfylla...
Det tycker jag inger hopp, åt vardera, alla, människor på vår jord.