Så går någon

en stig som inte fanns där igår

in i en skog

som doftar te och karameller

som någon gjort hemma

och någon är

redan där, mitt i det vilda

mitt i det levande

och nynnar en låt

från Gunnar Wiklunds tid

någon väntar

att någon skall komma

hit till gläntan där solen bor

och där glasen står klara

på det grå stenbordet

och någon sträcker ut armarna

och säger Välkommen,

välkommen till landet Långt Borta

och till en vrå i tiden

där vi alla kan vila.

Mynta och koriander,

ängsull och skogens blå klockor,

en hand som möter en annan

i måltiden  

vid världens ände

och hon som kom

frågar om månen

som stiger ur tjärnen

och om halsbandet han bär

med örnens märke

och han svarar

med en finger mot sina läppar

och sedan med en sång

som hon hörde

den gången hon var ett barn

sången om trollmor,

om barnen i grottan

som hade svårt att somna

fastän det var kväll

och rävens tid var inne

Det var natt för trollungar

men de som möttes

drack sitt te

ur sirade enekoppar

och teg tillsammans

och bäddade bland blommorna

för egna vandringar

ännu längre bort

i närhetens sagoland

en natt med stjärnljus

Det fanns ingen

som såg honom gå

ingen som hörde

kliven i gryningen

bort, bort

ingen som räknade

sekunderna och minuterna

när ögonblicken

var evigheten

i det underbaras famntag

och tårarna i stunden

utan avsked

blev till dagg i gryningsgräset

när räven gick

mot de dolda gryten

Så finns någon där

som nynnar på en sång

av Nancy Sinatra

och kokar karameller

efter farmors recept

så finns hon

som vet att någon

snart skall komma

längs stigen

som inte fanns igår