Jag ser dig stå där

på andra sidan rummet.

Du tar upp platsen du står på

men samtidigt tar du ingen plats alls.

Inte som så många andra.

Du bara är. Där.

Platsen och du har smält samman till en.

Och det känns som luften går ur mig.

Som den alltid gör nu för tiden

när du fastnar på min näthinna, i mitt blickfång.

Du har förtrollat mig. Med vad vet jag inte

men du har förtrollat mig, gjort mig svag i själen.

Och jag vill så mycket, så många saker

men jag förmår mig inte göra en enda.

Förutom att iaktta. Dig. Där du står.

På andra sidan rummet. På platsen.

Bredvid hennes.

Och jag vet, precis som förut,

att med henne kan jag aldrig mäta mig.

Ni ser roliga ut där ni står,

en kort och en lång, men precis rätt.

Precis rätt. På samma plats. Som en.

Jag avundas henne. Så klart jag gör.

Men samtidigt, hoppas jag alltid.

Jag hoppas att en dag, då ser du mig.

På andra sidan rummet. Där jag står.

På min plats, min alldeles för stora plats.

Stor nog åt två. Så jag väntar.

Jag hoppas. Och jag iakttar.

-//- 27/8-19