Du satt och skrev i sanden när de kom med henne. Äktenskapsbryterskan. Hon som lagen ville stena.

Du behövde bara några ord:

"Den som är utan synd får kasta första stenen."

Och de gick, en efter en - den äldste först. Släppte stenarna de hade i händerna. Lät dem dunsa och sanden yrde damm.

Varje sten var en tyngd som hade kunnat bli förlåten.

Och du strök ut det du hade skrivit, två strykningar med handen över marken och så tittade du upp:

"Var det ingen som dömde dig? Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."

(…)

Låt mig gissa:

Kanske ville du bara vara ensam...


*


Och här kommer jag igen...

Det finns en hemlighetsfullhet i din fåordighet som gör att jag hela tiden måste återvända.

En poet kan säga att hon kommer för att få en "enkel upplysning".

- I själva verket hoppas hon att du ska visa henne de ord som kan ge gestalt åt allt. Den barmhärtighet som kan lyfta den som är djupast sjunken i stoftet.

Hur som helst... Jag tror att du förstår varför jag är här igen och undrar:

Vad var det du skrev i sanden?