Ensamheten

ständiga känslan av utanförskap

 

"Hej" var det ingen som sa

inte heller "hejdå"

 

Möttes av skratt

fingrar som pekade mot mig

 

Orden som sades

"Flåshund"

"Vad ful du är"

"Du är så värdelös och oviktig"

"Din mamma och pappa tycker inte om dig"

"Du kan lika gärna gå och lägga dig på soptippen"

satte djupa spår i mig

 

Rasterna var fyllda av

slag mot min kropp

när jag på marken puttades ner

ständiga blåmärken

ständig värk

 

Gymnastiken

då jag aldrig blev vald

"Du är för långsam"

"Vi vill inte ha dig med"

"Vi bara förlorar om hon är med i vårat lag"

 

Ert jagande efter skoldagens slut

för att få tag i mig

 

En gång slutade det med

att ni drog i min jacka

min luft försvann

så rädd har jag aldrig varit någonsin

Jag trodde jag skulle dö

jag var 10 år

 

Min kind

blev blå

då ni gjorde så att jag flög av

från gungbrädan i lekparken

slog i metallmitten

 

Ni puttade ner mig

från klätterställningen

 

Ni kastade vattenfärgsvatten över mig

på min nya födelsedagströja

 

Ni stängde in mig på toaletten

 

Ständigt levde jag med skräck

ville inte vakna på morgonen

 

Tårarna var mina vänner på nätterna

tyst för att ingen skulle höra

höra mitt rop på hjälp

som jag ständigt skrek efter

 

Trodde att det var mitt eget fel

att jag blev utsatt för allt detta

 

Att jag inte var värd

att ha kompisar

 

Det enda jag ville var

att någon skulle hålla om mig