Sagorna finns kvar, de är bara dolda under sminket.

Vi går omkring som förklädda tiggare men föraktar de som gör det utan mask. Vi tigger bekräftelse, kärlek, förståelse. Alla vill ha ha ha. Ingen vill ge ge ge. Så snurrar vi runt i våra onda cirklar. Blir kränkta och förargade. Framför allt på dem som bara vill ha, och vill det så pinsamt öppet.

Som snurrande onda clowner är vi. Drypande av smink går hjulen runt runt utan fäste i något alls. Utan kontakt med marken så cirklar vi runt våra egna axlar, som vanvettiga planeter i ett mörker utan slut. Där det enda som kan rädda oss är om hjulen hakar i varandra, ett maskineri där vi snurrar tillsammans i en sorts meningsfull bubblig Aniara i meningslösheten.

Men sagorna finns där, de måste bara grävas fram ur alla lager av sandslott som har rasat och byggts upp på nytt.

Det är bara sagorna som kan hålla ihop delarna i vår maskin.