Du lämnar boet och flyger iväg till ditt. Till dina egna vardagliga ritualer och rutiner och jag vet att du är färdig här, räknar kanske ner, går och väntar på att datumet för din avresa ska komma (ja, du ska över havet, till annat land). Eller bara är i dina stunder med dig och ditt; helt klar med denna livsfas kan du kanske njuta de bästa karamellerna ifrån din tid i ditt barndomshem. Men antagligen inte, åtminstone knappast just så, och helt säkert inte som mig och det är definitivt jag som är den sentimentale av oss. Aldrig mer ska du bo här, leva samman med mig, din jobbiga och kämpande pappa, din babblande pappa, din hjälplöse och stadige pappa. Aldrig mer får jag peta dig i din pistonghårda pinnsmala mage mellan linoleum och zink, slask och kakel. Eller ha våra charader för oss, där ett exempel är att jag låtsas följa dig i trappen till porten när du ska gå till skolan eller jobbet eller bara ut till ett eller annat för mig i grova drag mer eller mindre okänt och du låtsas markera en spark i luften åt min tokluva, nos eller puckel eller skäggiga nuna till; låtsas mota in mig.

Aldrig mer ska vi dela Sveriges bästa skratt på min tornedalsmormors och din malmfältsfarmors hemvävda trasmattor. Eller hela kvällar i soffhörnet spela nittonhundratalets bästa rocklåtar för varandra. Eller vid köksbordet söka efter ord som passar till skämt och allvar, till snusk och samhälle - och prova att i vardagen få mötas, också i tystnad, eller inte mötas alls. Eller att inte söka alls och låta det fula och det vackraste få komma. I varje fall mitt fulaste. Ditt, som inte bara är enkelt och rättframt skönt och vackert, placerar du sedan länge någon annanstans, eller åtminstone en rejäl del av ditt och det är ingenting jag någonsin velat eller kunnat göra någonting åt, annat än glädjas över – att jag inte är ditt allt är bara verkligt härligt och alldeles på riktigt underbart. Och ännu härligare och underbarare är det att du helt uppenbart verkar kunna härbärgera väsentliga delar av ditt i dig, och noggrant välja vad och med vilka du delar ditt sannaste och sköraste med (och att jag får ta del av något av detta är för mig en oväntad skatt; guldkantad rikedom i plötslig ynnest).

Aldrig mer får jag irriteras av din exotiska dygnsrytm, och en ordning som inte är min. Eller försöka lyssna på dig så mycket jag kan, och känna skuld för att jag ser dig för lite eller för slarvigt och skam över att jag är för mycket (vilket du nästan alltid förnekar, din lojale sate), eller har för mycket med mig. Jag ber den sista tiden om ursäkt varje dag. När du föddes var jag just inte mycket mer än en valp och nu är jag på väg att åldras: ledvätskan stelnar, huden skrumpnar och cancern kanske kletar i cellerna. Drygt tjugo år fick jag ha dig här hemma. De sista dagarna har jag härjat med dig, men mest med mig själv, grälat på dig som nu inte drabbats särskilt som det verkat, du har bara vackert och stilla undrat vad jag håller på med, vad det är med mig. Du är i ditt som stavas på väg, gissningsvis mer till än bort; löser som vanligt dina korsord, leker skrattande och för mig helt obegripliga digitala lekar med dina generationskamrater, lyssnar podradio, spelar din fotboll borta i Skarpnäck. Som om det som nu, idag, tar slut bara fortsätter, och det gör det ju. Men inte med mig som ett slags tjuvkikande bisittare. Jag har de här dagarna dyrkat dig och projicerat avsmak och förakt och jag är alldeles säker på att det sistnämna inget alls har med dig att göra. Ingenting går att hålla fast vid, att sortera och sätta i en låda med etikett på och gränslösheten blir mitt stridsrop och jag gnäller och ryter i en kaskad av dina kvarlämnade smörklickar och smulor och nu tvärnitar jag och undrar hur länge jag kan leva i spåren efter dig, hur länge jag ska leta efter kvarlämnade rester, vilka som blir de sista jag noterat att du lämnat efter dig mitt i steget.

Den allra sista dagen, medan jag står och sköljer min kaffekopp, kommer du fram, mitt långa barn, och ställer dig nära och jag krumnar, vill att du klappar mig på huvudet, vill att du krafsar lite. Jag leker att jag tittar snett upp på dig, knäböjd, pockande. Vi går ut, åker tunnelbana in till Söder, går på bio, ser Tarantinos senaste, vi njuter honom bägge två, jag har bokat biljetter dagar i förväg, försöker tappert, givetvis fumligt, att ritualisera avskedet. Till eftertexterna är jag på väg att brista ut i gråt och med viss eftersläpning tror jag att jag begriper att det handlar om att jag fick gå på bio med min son, att jag har fått ha honom hemma i drygt tjugo år, att han är min son, att han blev så riktig och bra, att du är så bra, att du alltid har varit så bra. Att jag har en son.

När jag kommit hem över min tröskel, stängt om mig, är ensam, strömmar tårarna ner över mitt ansikte och jag råkar se mig i spegeln när jag torkar av snoret och jag ser ut som smält plast eller som Peter Gabriel på hans andra eller tredje soloskiva efter Genesis och det är som det ska och så kom hösten och lukten av våt jord, idag. Igår kände jag doften av min barndoms bad; av vagt mögel ifrån handdukarna, av bräckt sjö; men mest av mitt barns barndomsbad och ljuden av stänk och skratt i kisande sol. Nu rycker jag indolent till, som en fet fluga i en honungsklick; och hör att mitt frånvarande barn vrider på sig, suckar till och gäspar och när jag tittar upp ser jag en tomhet med skarpa linjer om platsen där han skulle ha varit. Jag undrar hur länge jag ska leva med fantomsmärtorna innan de går över i annat. Och jag tänker antagligen lite för snabbt att jag ska slänga det mesta, sälja annat och sedan bryta upp, flytta, börja om. Utanför mitt fönster sjunger en barnaskara imsevimse spindel och jag hör hur det klonkar om tallrikar av hårdplast när fröknarna bespisar dem. Med fabriksrullade köttbullar och fjärilsformad pasta kan jag tro. Jag tittar ut och jag ser fröknarnas feta vita jeansarslen skina i septembersolen. Ser hur de står och hänger på barnen och längtar efter cigg eller till fredag fast det bara är tisdag.

*