Jag är intelligent,
Men förstår ytterst lite,
Av vad som hänt,
Som lämnats ristat in i själen, mitt vite.

Men alla broar var brända,
Så tvungen äro jag minsann,
Simma måste man då,
Till trygghetens hamn.

Vad som hänt kan jag ej förtälja,
Jag kompromissar inte,
När det gäller min etiska kompass
Så äro jag oförmögen att den sälja oavsett tid, rum, och plats.

Att jag känner innebär att jag vet,
vart hjärtats altare sitter,
Du kan tälja min kropp till kärnan,
Och fortfarande inte veta hur du ska leta,
För att ta reda på mera.

Jag lever livet i mitt huvud,
Det är ingen som penetrerar,
Det lager av abstrakta tankar,
Applicerbara konstant utan någon gud,
Bara de appliceras,
Så kan den med största sannolikhet åstadkomma mer,
Än något jag rankat.

Jag går med på att göra det här,
Jag har själv valt det här.

Vissa företeelser är jag van vid,
andra vill jag inte vänja in under livets ritt,
För tidigare gånger jag vant mig,
så har avvänjningen varit,
smärtsammare än spik och hammare,
tills jag skrikit
STOPP JAG PALLAR INTE DENNA TID!

Jag antar att det är därför jag tror på Jesus,
som idé och inte gudom en teoretisk förebild,

Vill jag utvecklas så visualiseras ett ljus
Men jag ser ingen vit långhårig man,
Bara en samling tankar och idéer som kan användas ibland.

Om hur bota och lindra smärtan för varandra,
Är mänsklighetens vackraste uttryck,
Jag ler när jag inser vad som sker och tänker att det får ha sin gång,
Så får vi se på vilka koordinater av spektrat som det bär mot,
Nästa rond.