Den här helgen kom hösten.
Gräsmattan låg fortfarande där nästan lögnaktigt grön.
Bladverken i träkronorna hade varken börjat släppa sina blad
eller tappat sin livskraftiga färg. Trots detta kändes det att hösten
kommit, hur då frågar sig vän av ordning? Det var doften, doften av höst.
Det är än blandning av dofter och lukt. Lukten från sjögräs, vass
och växter under förmultning i kombination av lakan som fått hängt ute och torkat. Saltvattenstvålen som spruckit lite där den ligger och vilar i sin lilla emaljkopp vid bryggan. Tjärdoften som så här sent på året endast kan förnimmas. Så doftar hösten några dagar för att deklarera sin ankomst.

När jag senare samma dag stöter på Jansson med sin fru, de båda ingår i
arbetslaget som stänger av sommarvattnet, berättar jag om mina höstdofter.
När vi skiljs åt och de kommit en bit bort hör jag dem säga
-tror du det kan va så att han kan känna av hösten så där. Jansson svarar
-äh den där tokfan vill bara göra sig märkvärdig, det är ju vi
som kommer med hösten när sommarvattnet stängs av.

I morgon skall jag lägga upp båten.