Kvällen glimtar som tjärnvattensöga
och skärskådar solmjölkstrålen från häromdagens mjuka bägare.

Allt medan den Röda Tystnaden
febrigt försöker teckna all sin dunst
inuti mitt vardagsrum.

Utanför på gatlyktans regnvåta
utsträckta stålarm väntar
Nattfågeln stilla och tålmodigt
på att åter igen föra
mitt omöjliga flyende
till flickungens barnsliga hjärta -