Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en kortnovell om grundaren av den ökända Malmöklubben FUG.


Förlorare utan gränser

Utanför mitt fönster flimrar ett blått ljus som får mig att blinka. Likt fladdrandet av en fjärils vingar blinkar ljuset in och ut genom min lägenhet. En livstid går lika snabbt som det här jävla förbannade ljuset, tänker jag. Jag behöver vodka. Och whiskey. Kanske en joint också. Jag bor på andra våningen i ett höghus i Malmö. I en etta. jag har inte ens ett kök, bara en kyl inklämd i ett hörn. Men det funkar fint för mej. Ibland kommer Marit på besök. jag hör hennes små tassar när hon rusar över golvet, och in i hålet under min säng. Jag brukar tänka på henne som mitt själsdjur. En mystisk del av mig själv som smiter in och ut ur mitt liv lite som hon vill. Ibland lämnar jag ut ett kex till henne. ”Hur fan i helvete kan man må så här fucking dåligt!”. Jag hoppas inte mina grannar hör mina klagoskrik. Deras klagomål och irriterande ansikten skulle bara få mig att må ännu sämre. Är bakfyllan djävulens påhitt eller Guds sätt att straffa syndaren? Inte fan vet jag. Jag bryr mig helt enkelt inte. Där kom det igen. Blått skimrande ljus som sveper förbi och försvinner inom loppet av en sekund. Det bidrar inte heller till att lugna mitt allt mer förbannade inre om jag ska vara fullt uppriktig. Va fan är det som pågår? Det är tomt utanför fönstret. Mörkt och dött. 

Jag är grundaren av FUG. Förlorare Utan Gränser. Klubben består av mig själv och ett härligt gäng på 6 andra personer. Vi träffas en gång i veckan och super skallarna av oss. Jag har svårt att minnas hur det började. Ett svagt minne av en rökig bar en sen kväll. Gin var drycken som gällde den aftonen.
Ett häftigt slagsmål. En högerkrok i pannan, ett slag i magen. Jag minns att mina rytande nävar vägrade att erkänna sig besegrade. Så har det alltid varit. Det var inte mitt fel herr domare! Det var mina nävar. Jag hjälper er gärna att ta fast dem små krypen! En nästan tom bar nu är vad som blommar upp i mitt bultande huvud. Slagsmålen har dött ut. Jag kan se mig själv vingla fram, upp på ett biljardbord. Ett långt utdraget tal utan mening. Ingen mening jag minns iallafall. Det var sent. Min publik bestod av ett fåtal personer som ännu inte ville erkänna sig besegrade av kvällen. Jag erkänner mig aldrig besegrad. Min kväll är oändlig, den kan inte stoppas. Personerna i publiken tyckte iallafall om det jag hade att säga, vad det nu än kan ha varit. Mina åsikter tycks ha sina egna vingar, dem flyger till platser jag aldrig sett innan. Flyger högt och lågt och verkar aldrig minnas var dem kom ifrån. Tillsammans med mina åhörare bildade vi vår lilla klubb. Dansen är vår mittpunkt. Det börjar med en sup. Sen börjar Marie dansa. Marie med sina vackra ögon. Jag minns dem från den där första kvällen, hur de glimmade upp mot mig på biljardbordet. Dem vackra djupa ögonen, som jag vet är inget annat än en fasad för hennes mörka inre. Det är nog det vi alla har gemensamt. Vi verkar oskyldiga i våra dagliga liv, men vi är hemska människor. Men det är förstås nästan alla människor. Vacker dag sol skiner leker spinner värme runt i all tid omkring oss bara stirrar bara ler bara skriker förtär tillslut vi dör trallala.

Jag går bort till hörnet av rummet, dem kalla brädorna och den urgamla kylen. Den är liten och tjock, och har vid något tillfälle varit grön, men är nu mest brun och ser rent förjävlig ut. En skam för vitvaruprodukter överallt. Insidan är nästan tom, så när som på en torr ost, ett paket smör och 4 flaskor vodka. Flaskan ligger kall och biter i mina varma händer när jag tar upp den. Att supa eller inte supa. En fråga jag kanske ställer för ofta. Eller för sällan, beroende på vilken vinkel man har. Innan jag vet ordet av är jag tillbaka vid bordet och sänker min femte 4:a.

Dörren slogs i i tusen spillror. Det var i alla fall så det lät, min stol där jag satt är nämligen alltid placerad mot bordet och fönstret med ryggen mot dörren så exakt hur många spillror vet jag inte. Arga röster, eller inte ens arga snarare bestämda och laddade med auktoritär makt. Jag måste ha varit mer påverkad av drickat än jag trott för mer minns jag fan inte sen jag kom hit. Från början förstod jag inte alls var jag var, tills min hjärna började koppla ihop trådarna. Kala betongväggar och galler. Nerskitat golv och diverse rop, slagrop runt om kring. En cell, en fängelsecell. Stanken här inne tar fortfarande kål på mig. Paniken som nu fallit av mig hänger fortfarande i luften, tillsammans med död ilska och svetten som droppar av mig. Jag började försiktigt att se mig om mer ordentligt men insåg snabbt att det inte var mycket mer att upptäcka en toalett och en smal säng med gråa lakan. En kudde utan örngott. När jag reste mig märkte jag hur mitt huvud bultade och verkade förstoras till sin dubbla storlek , och om jag inte gjorde något snabbt så kommer det att sprängas. Jag satte mig ner på sängen, blundade och vilade en stund till. Efter x antal minuter (vid det här laget är tidsuppfattning endast ett diffust begrepp för mig) Reser jag mig sakta upp och rör mig mot gallret tittar försiktigt ut och upptäckter vakter lite längre bort. En lång hall där ute, lika grå och intetsägande som här i cellen. ”Ursäkta aachmm, ursäkta?” Började jag trevande kasta ut mig, men vakterna tittade inte ens åt mitt håll. Denna förolämpning gjorde mig lite rakare i ryggen och mod att ryta till ordentligt; ” HALLÅ, VA FAN ÄR DET FRÅGAN OM HÄR!? BLIR MAN INLÅST HUR SOM HELST UTAN VIDARE I DET HÄR FÖRBANNADE LANDET!? HAR JAG MÖJLIGEN BLIVIT TELEPORTERAD TILL NAZI SCHWEDEN I EN BEGRÄNSANDE DIMENSION ELLER VA FA..! Här blev jag dock tvärt avbruten och tillsagd att “hålla min jävla käft innan jag får stryk”. Men mitt utbrott verkade ha fått liv i några av dem fångar som verkar ha suttit halvt döda halvt vid liv i liknande celler omkring mig och vakterna fick fullt upp med att lugna ner dem stackars satarna. Detta roade mig såklart, om en bara i en sekund för fy fan om inte RÄDSLAN fortfarande fyllde upp mig och huvudvärken tycktes nu om möjligt värre än tidigare och tvingade mig nästan ner på knä. Tillslut lyckades jag få en av vakterna att förstå att jag faktiskt inte visste hur fan jag hamnat här, att jag inte mindes något. När han först sade det ville jag inte tro honom. Jag ville förstå allt och den där vakten verkade ändå rätt reko, han gav mig ju tillslut papper å penna så jag kunde skriva. Jag tyckte mig tillochmed ana en gnutta sympati i hans ögon. Men bara en gnutta. Jävla fascist fitta. Det måste ha blivit något fel, ett hemskt sorts misstag.

Jag måste tänka, få ut allt på papper så kommer de ut ut ut. räkna stegen tillbaks. Huvudverken… drickan…Kylen.… dörren, rösterna och sedan cellen. Jag känner nu hur min skalle antagligen inte bara bultar på grund av en kraftig bakfylla,utan att det snarare verkar beror på att röd vätska långsamt sipprar ut ur mitt bakhuvud. Måste varit en jävla smäll, för en ordentlig bula har också bildats där blodet rinner. Men nu känns det som att min RÄDSLAN sipprar ur mig tillsammans med blodet och kvar finns bara jag. Och vem är det. Du vet inte. Och Jag vet bara vad jag vet. Huvudverken… drickan…Kylen.… dörren… Kylen? En torr ost. Smör. Vodka. Men vad låg längst ner. Gud hjälp mig. Jag behöver supar, något för att tänka mig ur det här och ersätta kroppvätskorna redan flytt min stinkande kropp. Dem vackra, djupa ögonen stirrar på mig från nedersta hyllplanet i kylen. Blodet. Blodet som droppar ner till botten av kylskåpet och in genom springorna. Hur kunde jag ha undgått. Eller brydde jag mig inte? ”visste jag om det?” Hör jag mig själv viska. Plötsligt känner jag skrattet bubbla upp i mig och snart kommer garvet flyga ur mig som en korken ur en champagneflaska, skakat till det yttersta. Ååååh Marie, varför var jag tvungen att ha dina mörka ögon helt för mig själv. Jo för du lät mig aldrig simma i dem HAHAHAHAHOHOHOHOHIHAHAHAHOHAHA!!! Jo nog var de nog fan så älskling. Börja nu dansa, så jorden kan snurra på sin helvetesbana en gång till och värmen kan omsluta oss, så att solen kan spinna och sakta förtära.




Prosa (Kortnovell) av kalles
Läst 243 gånger
Publicerad 2019-09-16 20:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

kalles
kalles