Skön varm sand mellan mina tår, fuktig av tårar.
Oändlig är horisonten, skratten är våra.
Orkanen som härjar där borta.
Likt en ängels mjuka vingslag ser jag mig själv långsamt gå ut.
Skratten är våra. Dränkta långt där nere.
De dånande, de oövervinneliga, de skärande skrikandet.
Lugnet som en gång vandrande vid min sida, och höll min hand, följer ekot.
ner under. Bland tång och fisk och det där andra.
Skiten.
Det är dit vi ska, och du ska med, du ska fan med säger jag!
Det forsar ur våra öron tillslut.
Orkanen trycker ner oss och vi kan äntligen se oss själva igen. På riktigt.
Inte som du har fått förklarat för dig förut.
Du är ogenomtränglig i din sorg.