Jag ligger på en bädd,
jag ligger här på nåder,
så full av elektroder.
Och man gör mig beredd
på att få smaka el,
så att mina synapser
genom chockkollapser
skall få mig frisk och hel.

Syrgasen slås på
när nålen sätts i armen,
och genast upphör larmen
och jag till sömns får gå.
Jag svävar till ett rus,
långt bortom verkligheten;
den sanna bitterheten
förädlas till diffus.

Och nog är det korrekt
att denna min behandling
gav upphov till förvandling,
om än inte perfekt.
Jag blev väl knappast bra,
fast bättre dock än innan,
men psykets svarta hinna
är nåt jag får fördra.

Ty den är här igen,
med ännu större makter,
med mer frekventa takter;
en odödlig perenn.
Men kära ECT
som gav mig hoppet åter
jag hoppas du förlåter
det som jag låter ske.

För jag ser ingen stig
som slingrar sig och leder
mot läkedom och heder,
och bort från inre krig.
Jag skänker nu min plats
åt nån som mycket mera
än jag förmår värdera
sin tillvaroseglats.

Jag drömmer om en märr
som forslar mig mot våren,
där alla öppna såren
sist tillåts bli till ärr.
Och ingen vårdregi
förlöjligar personer,
men det är illusioner
och lär väl så förbli.

 * * * * * * *

Cornelis - Desertören