Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I hallen

Det fanns stunder. Eller rättare sagt, det är den här stunden jag minns. Men det måste ha funnits andra också. Det måste det.

Han vevade med armarna och gick fram och tillbaka där i hallen i den lägenhet han hyrde. Han hade sina blåa korta shorts och den gula t-shirten med “Braslien” på ryggen på sig. Hans skällde och skällde. Jag minns inte längre orden. Men jag minns att jag hörde att det inte längre fanns någon kraft bakom dem; rösten hade krympt. Jag sa “du är ju inte arg längre.” Han tystnade med ens. Stannade upp och tittade på mig. I ett ögonblick stod han stilla, tvekande, axlarna uppdragna, armbågarna lätt böjda, händerna framåt, utåt, fingrarna spretande. Sen föll allt. Axlarna sjönk ned och fingrarna mjukande, armarna rätades ut och hängde löst längs hans kropp och det var som om rynkorna i hans ansikte slätades ut, läpparna blev fylligare. Han sa “nä, det är jag inte.” Rösten var mörk, det fanns pauser mellan orden. Det var då, i denna stund, jag kände det, värmen, det stora lugnet, andningen, som om kropparna i sig andades. Jag sa “jag vet att du älskar mig.” Han nickade och sa “ja, det gör jag.” I den stunden var det sant. I den stunden, när all galenskap och rädsla hade hade kollapsat som av utmattning, då fanns den där, kärleken, naket, orädd. Men det var ett undantag. Att den visade sig.




Prosa av AnnaMariaS
Läst 138 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2019-09-22 16:00



Bookmark and Share


  Lena Själsöga Keijser
bilden är stark, bilden berör
det går att uppleva allt i dessa ord, se slagfälten
2019-09-26
  > Nästa text
< Föregående

AnnaMariaS
AnnaMariaS