Jag skymtar dina färgade fingertoppar i det dova mörkröda



När handen nästan var helt igenom visa du din handflata



Ett avlångt skrik, en förvriden ande utdragen  likt omänskliga leder

Kopiorna radas upp nu av nästan familjära ansiktsuttryck



I det närmsta hälls kokande metall över mig och benet blir tydliga reflektioner av bergets hemligheter



 mållöst uppskuren i okänd gravitation



Faller



Jag



Det mest terminala tillståndet



Av pressad verklighet



Hon tar tag i min hand



Fällande dom



I en vacker stad