In i viskningen,
tillbaka till den mörka skogen
den ändlösa tomheten
Slut ögonen,
fall in i din kummel igen
där frön växa
och rötter slår fast
Sjunk genom mörker
i glömskans flod
Bli tidslös,
och kom igen

Vinden fångar aldrig fallande stjärnor,
och det mältes mig och min moder
att skymningen är inte mer dramatisk
än den är nödvändig
Och som undergången är återkommande
återkommer världen
efter att ha badat vinterns glömskeflod

Aldrig föds du åter
utan att besegrat glömskan
Aldrig finna du dig själv
utan jakten på dina spår
Aldrig slår något ut
utan frö
från det som dött
Aldrig avlas styrka
utan styrka

Människan jagar skuggor in i solnedgången
och mig och min fader sades
Landet som lade sig
ur forndom,
mörker, tundra och dimma
Slukas nu minneslöst
av människor som glömt
Men förgät aldrig att det var hungern som fick dig att mätta dig