Jag vandrar en enslig stig,
Tvungen av tyngd författas en text,
I vardagen blir det stopp och hjärnan säger ”tig!”.
Det är i denna reflektion som detta jon inser att det blivit en reflex.

Jag vill inte vara den du tror att jag är,
Jag vill inte att du ska veta varför jag är såhär,
Men jag har några störningar i hjärnan som,
Tär på hela min själ rätt,
Rejält tills jag nu vant mig vid att,
Jag mörkrets kappa bär.

Men mörker är frånvaron av ljus,
Inget annat,
Saliga äro de som förstår hur mitt,
Brus så grått,
Förstår vad som menas,
När Ens uttryck ter sig,
Diffust till sin sort

Jag skäms inte för den jag är längre,
Jag själv är ju boven i dramat,
Som mig själv skammat,
Nu har jag landat.