Klacken slår i stenplattorna och gånghastigheten medför kyla inunder byxbenen. Klacken slår i, stegvis mekanisk, metronomisk, vilken är mätbar, velociteten. Män som går följeslår bär med sig block och penna, för anteckningar, observerar genom sina glänsande glasögon.
Vad antecknar dom.

Klacken slår i regngråa stenplattor, asymmetriska pölar och skyltfönsterglas reflekterar de regnbärande molen som håller bär uppe himlen. Ifrån takvåningarna observerar obekanta anleten skådar ut över bostadskomplexen, busscentralen och affärsdistrikten.
Vad söker dom.

Staden är ett vidsträckt asymmetriskt plan av urholkade öden och punktlösa meningar, en stor främmande avstjälpningsplats, teglet asfalten takpannorna och vägarna har som sprungit ur marken som vildgräs utan någon hittills känd anledning staden ter sig som vildmarken upprest ur tidens obegripliga vidder.

Inackorderas i en kö av människor uppradade i led vilka avlöser varandra först den ena sen den andra så den tredje
o.s.v
Hänvisas.

Papperna ligger i olika fack och dokument på moln och diskar och där står mitt namn i ett myndighetspapper institutionspapper kommunpapper sjukhuspapper fängelsepapper och mitt namn står i en bok utan begripligt namn, en kombination av obegripliga förkortningar och nummerhänvisningar till platser med obegripliga förkortningar, och utsträckningen av dessa sammanlänkningar skapar ett vitt förgrenat system av informationer likt svampens och trädens utsträckta rötter trådar.
Som absorberar näring.

Vissa speciella experter kan inringa hur sammanhanget ser ut och kan liksom tappen i björken forcera ut ett visst sav som annars är otillgängligt beskyddad av barken och trämassan och saven kan genom vissa alkemiska processer omvandlas
jag förstår inte hur
men den kan bli till guld och den kan också få mig att vilja saker jag inte vill.

Det gnistrar i skärmarna så som nyförälskade ögon som lägger sin rationalitet avsides och affekten inom själen omvandlas till rörelseenergi och för influerade på de nyanlagda vägarna som av osynliga krafter anlagts just framför mina fötters nyttjande och välbehag.
Begäret är lika förföriskt som bedövande.

Stadsbon är lika förälskad, hänförd som komplett fullkomligt vilse och sökande i sin tillvaro och fast än allt är planlagt kartlagt tillgängligt på nätet är varje igenkänningspunkt obekant invändigt fast vi vet och förstår alla koordinater diametrar och proportioner.

Ett självförsvar riktar sig mot ett främmande hotande yttre
men om hotet är inneboende
och är byggsten stöttepelaren för hela alltet.
Självförsvaret är en dödsdom.

Det cirkulerar som en svärm av överflöd och utom kontroll – som handelsskeppen är trojanska hästar och infekterar var samhällskropp och munnen sväljer hela havet i ett glupskt rus.
Det var så övertygande.

Klacken slår i stenplattorna och jag kan inte urskilja hur stenplattorna inte är jag eftersom jag är kluven och utspridd uti hela samhällskroppen och det gör ont när klacken slår i mig och det gör ont i kroppen när stenplattorna slår i mig och jag finner att varje steg är över och på mig eller någon annan och ju snabbare jag springer – ifrån eller till – upphör aldrig flykten, som snarare är orsak än anledning.
Flykten är snarare orsak än anledning.

Löpen mellan realiteter, världar och drömmar görs obetydliga genom den själva substanslöshet de innehåller och den suktande jakten efter substans omöjliggörs genom försummandet av verklig verklighet som existerar projiceras någonstans långt utanför oss som på ett annat plan av existens i en oförställbar dimension.
Därför att världen existerar utanför oss
och vi existerar i världen
och vi hålls i ett gasliknande stadium
flyktigt
flykten
är snarare orsak än anledning.