Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Viltet du aldrig sköt

Jag tänker på alla tårtbitar du aldrig gav mig i den där gränden du lovade att hålla om mig i då det blåste och då jag frös inombords av alla de där före detta orden som inte längre spelades mot mig men som brändes som ökensand mot din tunga som du lovade att du aldrig skulle visa mot mig för du sa att du aldrig skulle vara tyst för det fanns inte i din kartbok som du lovade att läsa för mig på nätterna då jag inte kunde somna före dig som jag aldrig gjorde och den där blicken som alltid lovade att vara still i mitt sinne och aldrig se det omöjliga som du sa inte existerade för rationell var en omöjlighet med mig och mitt blanka hår som lyste upp din kudde om natten som var så förföriskt mjuk mot mig precis som du lovade mig att alltid vara i ditt sätt mot mig och i den där kappan du sa att du aldrig skulle flykta i som du ändå dagen efter slöt om dig och höll bort din ödmjukhet med den ödmjukhet du spelade mot mitt håll varenda gång vi hade kontakt på alla plan med varandra och de flygande plan som vi lovade försöka kasta åt samma håll så att ingen föll ur ensam på vägen ner och som du ändå sparkade dig ur åt ett annat håll och den där sparken som aldrig skulle ske utan förvarning men som ändå kom utan en enda bokstavskombination.




Fri vers av Virvelvinda
Läst 200 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2019-09-29 20:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Virvelvinda
Virvelvinda