Jag ville vara din. Ville betyda mer för dig än vad ditt elaka ex hade gjort. Ville att du skulle se någonting i mig som du inte ville vara utan.
Jag ville att du skulle vilja ha mig.
Jag skrev små snirkliga texter med ditt namn i min dagbok. Evelina. Evelina.
Du var ofta onykter, men det fanns något med hur dina ögon kunde titta rakt in i min själ. Även som vänner långt senare kunde jag behöva vända mig bort för att inte bli generad.
Minns du hur det gick till första gången vi hånglade upp varandra?
Det var på hemmafest och jag var på toaletten. Jag öppnade dörren och där stod du och väntade.
Jag såg en sekunds beslutsfattande i ditt ansikte och sedan hur du bestämde dig för att gå in. Du låste dörren bakom dig och brydde dig inte om att tända lampan som jag hade hunnit släcka påväg ut.
Du tryckte upp mig mot handfatet och mina händer for över din kropp som om de inte fått någon närhet på flera år.
Den natten sov jag över hos dig.
Flera nätter i flera månader.
Men du ville inte bli kär. Tyvärr. Och jag ville inte få mitt hjärta krossat igen så jag gick vidare från dig.
Jag älskade dock att fortsätta hångla upp dig på dansgolv. Och på toaletter.




Sista gången vi sågs var det färdiglekt. Vi skulle starta vuxenliv båda två och ha seriösa förhållanden med seriösa livsplaner. Du på ditt håll och jag på mitt.
Du var ivrig att glömma allt spelande vi haft. Alla förluster.
Du var vinnaren.
Fast jag känner mig inte som förloraren. Tvärtom.